Johan Sjölander: Gråsossen och hemligheten i en kopp te

Det finns få saker som är så osexiga som svensk socialdemokrati. Det är inte en kritik. Mer en del av en kärleksförklaring. 

Gretchen Peters har beskrivit känslan i en av de finaste kärlekssånger som skrivits: ”There is love that moves a mountain / There is love that beats a drum” sjunger hon, men avfärdar detta och landar i något annat: ”There is love that makes a cup of tea / Asks you how you’re doing / And listens quietly / Slips you twenty dollars/ When your rent’s behind”. Peters avrundar med ”That’s the kind of love I hope you find.” 

Så tänker jag på det socialdemokratiska partiet när det är som bäst. Ingen himlastormande passion. Men någon som finns där, kokar en kopp te när du verkligen behöver det.  

Det är orättvist att hävda att den här lite lågmälda gråsossigheten alltid varit partiets identitet. Ser vi till de tidiga pionjärerna och läser deras texter vibrerar de av både storm och längtan. Men det där mer storslaget romantiska draget är ändå inte särskilt framträdande i den svenska socialdemokratin. Jag tycker det finns något i grunden sympatiskt över det. 

Grått är vackert. Som Svante Foerster diktar: ”Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket / som demokratins grundlag blivit formulerad”.  

Denna text handlar om gråsossen. Vilken som är hennes hemlighet. Men också vilka risker hon brottas med.  

En sådan är att gråsossen tappar konturerna och smälter ihop med väggen bakom. Det är förödande. För gråsossen är ingen del av en anonym massa. Jag skulle vilja sträcka det så långt som till att det är just hennes mänsklighet, alla fel och brister och svagheter, som är hennes signum. 

Självklart ska politiska företrädare vara begåvade, drivna, handlingskraftiga och ha hög moral. En av arbetarrörelsen stora stoltheter är alla människor som fått chansen att växa och excellera inom ramen för ett fackligt och politiskt arbete.  

Men om det perfekta dras för långt och riskminimering gör att vi ersätter ett äkta samtal med talepunkter går någonting förlorat. Samma sak när personen blir ett med makten, en del av maskinen. Den äkta gråsossen är aldrig en del av den politiska förvaltningsapparaten. Hon talar dess språk, förestår dess koder och hur maskinen används men hon är aldrig en del av den. Hennes hjärta finns i stället bland människorna hon företräder. De som ibland behöver en kopp te, eller en hundring för att klara hyran. 

För gråsossen är pragmatisk. Hon lever efter devisen att en konkret förbättring i handen är bättre än tio högtflygande visioner i skogen.

Gråsossens moral bottnar inte i en rädsla för att göra fel utan i en vilja att göra rätt. Det är inte oron för att åka fast som gör henne ansvarsfull och hederlig, utan att hon faktiskt bryr sig om det förtroende hon fått. Det gör att den privata och den politiska moralen är två sidor av samma mynt. Det här definierar den politiska pragmatismens absoluta gräns. För gråsossen är pragmatisk. Hon lever efter devisen att en konkret förbättring i handen är bättre än tio högtflygande visioner i skogen. Men pragmatism är aldrig samma sak som principlöshet.  

Och här någonstans hittar vi vad som är gråsossens hemlighet. Nämligen att kärleken i en kopp te är verklig kärlek. Att det under den gråa ytan bultar ett rött hjärta.  

Nils Karleby beskrev det där i sin ”Socialismen inför verkligheten”. Att det är bättre att välja de tråkiga orden framför de himlastormande. Linda in radikalismen i en matta av snusförnuftig pragmatism. Det tankegodset har präglat svensk socialdemokrati. Vilket skapat sin motreaktion. Partiet saknar en vision, kan vi höra. Och man kan nästan se Göran Persson muttrandes sitt ”visioner, det är vad medelmåttiga människor kräver att andra ska ha” framför sig, som ett försvar. 

Samtidigt. De utopiska krafter som präglat mina år som politiskt aktiv har funnits till höger. De visionära nyliberalerna, på senare tid de pånyttfödda konservativa. Vänstern har utkämpat olika försvarskrig. Mot klimatförändringar, ökad ojämlikhet, patriarkatet, rasismen som splittrar vårt samhälle.  

Kan vi komma ur detta defensiva? Ernst Wigforss löste det elegant med sina ”provisoriska utopier”. Det är en sorts väg framåt, mellan verklighetsfrämmande utopism och cynisk uppgivenhet. Vi vill framåt, men är öppna med att vi inte vet exakt vart eller exakt hur, att både vägen framåt och slutmålet är rörlig materia, tankar som hela tiden måste omprövas.  

Så, älskade gråsosse. Här har du ditt uppdrag. Vi lever i ett samhälle präglat av orättvisa. Det behöver inte vara så. Pragmatismen är ett medel. Men målet bärs fortfarande av drömmar. Om något annat, bättre. Ett samhälle där vi kan se varandra i ögonen som jämlikar.  

Vi behöver alla en kopp te ibland. Det finns få saker som definierar oss så tydligt som vår skörhet. Gråssossens hemlighet är att hon bryr sig. Att hon, bortom den jordnära pragmatismen, aldrig slutat tro. På att något bättre är möjligt. På en utopi, må så vara provisorisk.  

Fan vet om det inte är lite sexigt, också, egentligen. När jag tänker på det. 

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden.