Björn Fridén: Fri press är den nya skiljelinjen
”Så här ser den ut”, sa min vän och slängde upp nån svart mackapär med en stor röd knapp på bordet. Ett överfallslarm. Min vän har skrivit kritiskt om Sverigedemokraterna. Då kommer mordhoten som ett brev på posten. Det vet den svenska journalistkåren också.
Själv tillbringade jag åtta år av mitt liv med ett litet projekt som heter Alliansfritt Sverige. Jag har skrivit nästan 6 000 kritiska och emellanåt rent elaka texter om alliansen och dess politiker. Inte ett hotfullt mejl, brev eller meddelande damp ner i min inbox.
Allianspartierna svarade att jag hade fel, överdrev eller rentav hittade på. Men inte en grej var ens i närheten av hotfullt. Det är där den politiska skiljelinjen går numera. Vilka politiska rörelser vill ha fri press och vilka vill inte ha det. Enligt rådande jargong är det för att medierna inte rapporterar som så kallat vanligt folk upplever världen.
Är journalistkåren ofelbar? Nej. Rapporterar medier en massa saker som inte stämmer? Japp. Står journalistiken inför väldiga problem – det som heter utmaningar på politikspråk – med föråldrade affärsmodeller och oklar plats i samhället? You bet.
Men den senaste tiden har vi sett frågan bubbla upp till något helt annat. Den fria pressens vara eller inte vara. Det kan tyckas en smula främmande, men tyvärr är det vad som kännetecknar vår tid. Politiska strömningar gör det önskvärt tydligt att de inte är intresserade av några medier som skriver saker de inte gillar.
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]Den nya politiska skiljelinjen tar form för det börjar bli tydligt vad som står på spel.[/blockquote]
Samtidigt som polisen ger min vän överfallslarm sitter en annan polis och skriver inför sin naziledda facebooksvans att han hoppas kunna ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”. Yvigt ordval måhända, men förbannat dumt om man har en följarskara av människor som tycker det här med förintelsen var en kombination av okej, önskvärt och påhitt. Den som uttrycker sig så gör sig, avsiktligt eller oavsiktligt, till verktyg för demokratins fiender.
Den nya politiska skiljelinjen tar form för det börjar bli tydligt vad som står på spel.
Det fanns en tid då jag korkade upp champagnen (egentligen billig prosecco, jag var student) när Moderaterna rasade i opinionsmätningar. Så är det inte längre. Men det är befriande att se att den som vägrar ta ställning drabbas hårt i opinionen.
”På rätt vi håller, men helst på rätt häst”, som Karl Gerhard sjöng om relationen till den framväxande nazismen. Det är samma sak nu.
Men det är min vän med överfallslarmet som kommer gå vinnande ur det här i slutändan.
