Flumskola – nej det handlar om segregation

Liberalernas ledare Nyamko Sabuni har i en debattartikel i Dagens Nyheter lagt fram ett sjupunkters skolprogram.

För att börja med att vara litet snäll så markerar några skrivningar en viss välkommen tillnyktring i synen på regelverket för friskolorna. Skolpengen ska reformeras, och det heter att ”kortsiktiga riskkapitalister” inte ska kunna äga svenska skolor.

Dock, vad betyder det konkret? Sabuni säger i en intervju att riskkapitalbolag inte ska kunna köpa upp svenska skolor bara för att kort efteråt lägga ner dem. Men riskkapitalbolag köper inte skolor för att lägga ner dem – de köper skolor för att driva upp lönsamheten för att efter tio-femton år sälja dem igen. Med rejäl vinst.

Den typ av riskkapitalbolag som intresserar sig för välfärdssektorn finns till övervägande del inom det segment som kallas ”buy-out”, med just idén att köpa, öka lönsamheten och sedan lämna. Pengarna kommer nämligen ur fonder finansierade genom upplåning på den privata marknaden och som ska upplösas och återbetalas efter ett visst antal år – med försäljningsvinsten som långivarnas avkastning.

Med andra ord, riskkapitalbolag är aldrig långsiktiga ägare. Så varför trassla in sig med att försöka skilja ut de mest kortsiktiga från de litet mindre kortsiktiga?

I övrigt känns det mesta i sjupunktsprogrammet igen från den Björklundska epoken och utmärks av samma totala oförståelse för den centrala roll som sociala faktorer spelar för både skolors och elevers resultat.

Liberalerna har naturligtvis rätt i att det är djupt oroande att det finns grundskolor där bara hälften av niorna, eller färre ändå, har behörighet för gymnasiet. Men ska man göra något åt det måste man börja med frågan vad det beror på.

Liberalerna frågar inte ens. De har redan svaret klart. Det är Jan Björklunds gamla idé om ”flum”. Det är för litet fokus på kunskaper, läroplanerna skriver för mycket om andra värden skolan ska förmedla, det är för liten tonvikt vid undervisningsskicklighet, och så vidare.

Inte annat än jag vet gäller läroplanen lika för alla grundskolor, och bedömningen av lärares meriter ska väl göras enligt samma regler på alla skolor. Men trots de brister som Liberalerna anser sig ha funnit här är det ju ett stort antal skolor där hundra procent, eller mycket nära hundra procent, av niorna som klarar behörigheten till gymnasiet.

Är inte det litet märkligt?

Våren 2019 – sista året skolstatistiken är offentlig – redovisas det genomsnittliga meritvärdet i årskurs 9 för cirka 130 grundskolor i Stockholm. Högsta tänkbara värde är 336; det förutsätter att alla elever får högsta betyg i alla ämnen.

Fyra skolor ligger några poäng över 300 (mycket högt, alltså) och en skola en hårsmån därifrån (299,8). Alla rekryterar elever främst ur högre socioekonomiska skikt. Andelen nyanlända är noll, andelen med utländsk bakgrund mellan 5 och 15 procent. Man kan lugnt utgå från att få elever, om ens någon, är trångbodda. Alla torde ha föräldrar kapabla att hjälpa till med läxläsning, och alla ha tillgång hemma till datorer, böcker, tidningar och kulturupplevelser.

Samma sociala kännetecken har skolorna mellan 290 och 300 genomsnittspoäng, även det mycket högt.

17 skolor har ett genomsnittligt meritvärde under 200. Åtta av dem är så kallade resursskolor, det vill säga riktar sig i huvudsak till elever med stora neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De bör inte jämföras med andra grundskolor.

De nio övriga finns alla i socialt mycket utsatta områden. Siffrorna för föräldrautbildning tyder på att många inte ens har gymnasieutbildning. Bara i en skola ligger andelen nyanlända under tio procent. Andelen med utländsk bakgrund ligger för de flesta kring hälften, i två fall nära 75 procent. Man kan mer än ana språkproblem – och vet man något om hur livet ser ut i de här områdena förstår man att många elever bor trångt, inte har föräldrar som kan hjälpa till med läxorna och sannolikt inte råd med den sorts kulturupplevelser som kostar pengar.

De här betygsmönstren är oerhört stabila. För tio år sedan, och tjugu, var det samma sorts skolor som låg längst ner, och samma som låg högst upp.

Vet man det här drabbas man nära nog av blodstörtning inför det eviga tjatet om ”bra” och ”dåliga” skolor. Kommuner som Botkyrka, Malmö och Södertälje har gjort jätteinsatser för att höja skolresultaten i sina utsatta områden; genomsnittsvärdena har ökat, likaså andelen som är behöriga för gymnasiet. Ändå är det en bra bit till toppvärdena för Campus Manilla, Enskilda Gymnasiets grundskola och Fredrikshofs slottsskola.

Och det beror inte på att de senare är ”bättre”. Det beror inte på att läroplanen predikar vissa demokratiska värden eller på lärares dåliga karriämöjligheter.

Det beror på drastiskt olika utgångsförutsättningar skapade utanför skolan. Skolan kan motverka dem, men det kräver åtgärder även utanför den. Här har Södertäljepolitiker som Boel Godner och Elof Hansjons mer att säga än Liberalerna.

För om allt detta är det knäpptyst i sjupunktsprogrammet.