”Men vi ha ju våra socialistiska ideal, vår strävan icke blott för vårt folks lycka utan för hela mänskligheten! Javäl, men här finnes ju ingen motsättning. Den gode patrioten blir också en god internationalist, hos socialisten växer naturligt omsorgen om fosterlandet ut till ett levande intresse även för andra folk och deras lycka. Men vårt verksamhetsfält är i första hand Sverige. Det är i första hand för dess folk vi kämpa. Vi gå fram för vårt folk och för vårt fädernesland!”
— Per Albin Hansson, Vår patriotism, 1926
Ingen som lyssnade på Magdalena Anderssons linjetal på den socialdemokratiska kongressen kunde ha missat ordet ”Sverige”. Det nämndes mer än en gång i minuten under det drygt fyrtio minuter långa talet. Inte heller gick det att undgå att s-ledaren med stolthet kallade sig själv ”patriot”.
Som Per Albin Hansson visar i citatet ovan är detta ingen ny socialdemokratisk position. Kärlek till fosterlandet har länge varit en del av socialdemokratins känsloregister. Folkhemsidén är i sin karaktär nationell – det handlar trots allt om en välfärdsstat.
Men Per Albins ord rymmer också något mer. Kärnan är att denna kärlek till det egna landet inte står i motsats till en vidare solidaritet. Tvärtom, han beskriver den som en grund att stå på, ett fundament för ett engagemang även för ”andra folk och deras lycka”.
Folkhemsidén är i sin karaktär nationell – det handlar trots allt om en välfärdsstat.
Den brittiske protestsångaren Billy Bragg beskriver i boken The Progressive Patriot – The Search for Belonging en intellektuell resa som är lätt att känna igen sig i. När han först möter patriotismen är den klädd i högerextrema färger: hatisk, exkluderande, våldsam. Den vänder sig mot våra vänner, våra grannar, mot dem den kallar främlingar.
Bragg vänder sig instinktivt emot detta. Men sedan börjar något förändras. Det börjar med plats. Inspirerad av Springsteens hyllningar till New Jerseys industrilandskap börjar han lyfta fram sitt eget Essex. Ortsnamn läggs till på kartan. Till slut blir kärleken till England ett bärande tema i hans musik och budskap.
Bragg jämför den kärleken till landet med den han känner för sin son. Den är rotad i något djupt, men den är inte villkorslös. När sonen gör fel säger han ifrån, inte trots sin kärlek utan på grund av den. Samma sak gäller det egna landet. En progressiv patriotism innebär inte att blunda, utan att göra vad man kan för att det land man älskar ska bli allt det kan vara.
En progressiv patriotism innebär inte att blunda, utan att göra vad man kan för att det land man älskar ska bli allt det kan vara.
Den förlösande insikten för Bragg var att det finns mer än en sorts patriotism. När socialdemokratin nu åter höjer den svenska fanan är det en avgörande tanke att ta till sig.
Filosofen Martha Nussbaum har i boken Politiska känslor – varför kärlek är viktigt för rättvisa (2013) fördjupat sig i patriotismens politiska teori. Hon skriver utifrån en liberal position som ligger nära svensk socialdemokrati.
Nussbaum lutar sig mot en gammal idé – från bland andra John Stuart Mill – att alla institutioner, även välfärdsstaten, behöver en känslomässig klangbotten för att bli stabila. Det räcker inte med lagar, regler och socialförsäkringssystem. Det måste också finnas något att känna för, en gemenskap som är mer än teknisk.
Detta är i våra mörka tider lätt att förstå. Att unga män och kvinnor ska vara beredda att riskera livet för något så abstrakt som ett land kräver mer än krassa nyttoresonemang. Men Nussbaums viktigaste poäng är inte detta, utan att den kärlek som patriotism innebär kan ta sig olika uttryck, och att detta i grunden är en politisk fråga.
Hon argumenterar för att kärlek inte är ett nollsummespel. Kärlek till det egna behöver inte innebära hat mot de andra. Här talar hon i samma anda som Per Albin. Men det betyder inte att patriotism alltid är god. Historien är full av massgravar som vittnar om känslor som klätts i fosterlandets språk men burit hatets innehåll.
Kärlek till det egna behöver inte innebära hat mot de andra.
Därför måste patriotismen vara progressiv. Men det gör den inte mindre verklig. Kärleken till hembygden, till landet, är på riktigt. Det handlar om plats, landskap, rötter, historia. Om att vi människor inte bara är individer, utan också delar av något större.
De berättelserna ser olika ut. För någon handlar det om flykt från ett annat land. För någon om att lämna glesbygd för storstad. Någon växer upp i orten, någon hankar sig fram som långtidssjukskriven. Och kärnan i den progressiva patriotismen är detta: att vi, trots olikheter och utan att känna varandra, ändå bär ett gemensamt ansvar för varandra.
För den som älskar sitt land är det aldrig nog att bara vifta med flaggan. Man måste också vara beredd att kämpa för att landet ska bli värdigt att älskas. Däri ligger den verkliga socialdemokratiska utmaningen.
Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden
