Familjeproblemen finns även i dagens kriminalitet

Med halva matbordet fyllt av de senaste månadernas bokinköp blev det nödvändigt att rensa i bokhyllorna.

Det gick som det brukar gå. Efter att några sedan länge överspelade debattböcker hunnit läggas i en ny trave för att slängas, hittades en bok som det kändes absolut nödvändigt att omedelbart läsa om.

Den här gången råkade det bli Gustav Jonssons Det sociala arvet, en bearbetad version av hans doktorsavhandling från 1966 om kriminellt belastade pojkar. Underlaget är pojkar intagna vid Barnbyn Skå åren 1947–61.

Det var en litet omskakande läsning. Både för att så mycket är sig likt, fast värre. Och för att somligt har glömts bort som borde ha kommits ihåg.

Gustav Jonsson, Skå-Gustav, var läkare och barnpsykiatriker, med tiden professor i socialmedicin och överläkare vid Karolinska. Men hans viktigaste insatser låg inte inom sjukhusvården utan gällde samhällsåtgärderna mot socialt missanpassade barn.  Ungdomar på glid, som det också hette.

Fram till 1940-talet var samhällsingripandena här starkt repressiva: placering på särskilda anstalter med hårda, för att inte säga, brutala metoder; vanarten skulle helt enkelt straffas bort. Den grupp som med Gustav Jonsson i spetsen 1947 startade Barnbyn Skå ville ersätta strafftänkandet med ett behandlingstänkande. Grundtanken var att socialt normbrytande beteenden hos barn och tonåringar hörde ihop med störda vuxenrelationer och bristande emotionell utveckling. Som i sin tur hade samband med faktorer i uppväxtmiljön, oftast av socioekonomiskt slag.

Gustav Jonsson hade dubbla infallsvinklar på ungdomsbrottslighet: en samhällelig och en psykiatrisk. Hans avhandling listar de sociala faktorer som format ungdomarnas uppväxt: dålig ekonomi, trångboddhet, föräldrar med svag position i arbetslivet och ibland egna sociala problem. Han visar också att sådana faktorer inte är automatiskt verkande; effekterna beror av vilka känslor de kan skapa av vanmakt och misslyckande, av psykiska problem och känslan att inte vara godkänd av samhället och på kant med myndigheterna.

Och att man måste hävda sig på något annat sätt än dem som det etablerade samhället godkänner.

Det är ingen bra grund för att utveckla föräldrars omsorgsförmåga.

De materiella bristerna kunde Skå inte göra något åt. Det man försökte göra var snarast att ge barnen – och deras föräldrar – resurser att bryta känslorna av vanmakt och utanförstående, och hantera sina liv på ett annat och mindre destruktivt sätt.

Barnbyn tog emot barn mellan 7 och 15 år, mest pojkar, som länge varit kända av de sociala myndigheterna. För sådant som skolk, aggressivitet, stölder, vandalisering, ibland begynnande missbruk.

Alltihop känns igen. Det syns i alla studier av dagens ungdomskriminella. I den person-
liga integritetens tecken tonas ofta familjeproblemen ner, men de finns där. Liksom misstron mot myndigheterna och de hävdelsebehov som tar sig destruktiva uttryck därför att man inte tror sig ha några andra.

Men visst, det finns skillnader. Brotten är oerhört mycket grövre. Pojkarna som kom till Skå slogs och stal, men sköt inte. Ingen sålde knark. För det fanns inte skjutvapen som våldsamma pojkar kunde få tag i. Narkotika hade inte kommit i något mer allmänt bruk.

De bakomliggande mekanismerna är sig fullständigt lika, men att effekterna av dem blivit så oerhört mycket råare beror av en organiserad kriminalitet bakom de våldsamma unga.

För all del, något annat som inte är sig likt är att den stora majoriteten av dagens unga gängkriminella har invandrarbakgrund. Knappast någon av de studerade Skåpojkarna verkar ha haft det; de blev problembarn alldeles oberoende av sin svenskhet. Så ska man dra in etnicitet handlar det mest om att utsorteringsmekanismerna, känslan av att inte vara riktigt godkänd av det etablerade samhället och inte kunna ta sig in idet, förstärkts av den hårda etniska boendesegregationen och svårigheterna på arbetsmarknaden för många invandrade.

Att ungdomskriminaliteten är så mycket brutalare i dag gör det i och för sig nödvändigt att ompröva en del av dagens tänkande vad gäller sanktionerna; Skå-modellen biter knappast på tonåriga mördare. Men man får inte isolera frågan till det.

Självklart krävs åtgärder som förbättrar villkoren i de socialt utsatta områden, som är en av förklaringsfaktorerna bakom gängens framväxt. Men det krävs också åtgärder mot det som finns bakom gängen: den illegala vapenhandeln och den organiserade narkotikahandeln – med dess förgreningar in i annan organiserad brottslighet, inklusive välfärdskriminaliteten.

Det har gjorts en hel del här under senare år, men rapporterna från brottsbekämpande myndigheter tyder på att det behövs rätt mycket mer.

Och det går inte att komma undan den enkla sanningen att det som ytterst möjliggör narkotikahandeln, det är konsumtionen. Som inte bara bärs upp av missbrukare, utan av ”brukare” – festknarkare, som det brukar heta.

Och, tja, jag tycker man kan kräva att även de tar sitt ansvar för att stoppa gängkriminaliteten…