Eric Sundström: Vi till vänster måste välja hoppet

Det är högsäsong för grånade sossemän som kan rabbla amerikanska ”swing states” likt rinnande vatten i Susquehanna River (största floden i viktigaste vågmästardelstaten Pennsylvania). Undertecknad är en av dem och jag har ofta haft fel, som i en föga minnesvärd artikel om varför John Kerry helt säkert skulle vinna valet 2004. 

Med ålderns rätt vill jag dock framhålla att amerikanska valkampanjer kan vara värda att studera. 

När jag ringde min bästa amerikanska vän i vintras och frågade om Joe Biden verkligen var rätt kandidat följde en uppräkning av framgångsrik lagstiftning i flera minuter. Och just politikens sakinnehåll förbises ofta. Historiker kommer att vara vänligare mot Biden än vad väljarna var mot slutet. Bland framgångarna märks de största investeringarna någonsin för att tackla klimatförändringarna, infrastruktursatsningar, enorma investeringar för att främja teknologi och innovation, utveckling av inhemsk produktion – samt ett befrämjande av ”union jobs” med goda löner och arbetsvillkor.

Att tänja på ramverk vad gäller investeringar är en god idé även hemmavid. Klimatanpassning, infrastruktur och krisberedskap är uppenbara behov – samtidigt som arbetslösheten är för hög.

En socialdemokrati som tappar stöd i just nämnda väljarsegment bör studera och fundera.

Om Joe Biden alltjämt hade pratat om egna framgångar inför väljare som inte anser att de har fått det bättre hade valet varit svårt att vinna. Nu är det jämnt, och Kamala Harris har för närvarande en intressant mediestrategi. Den har kallats ”everything everywhere all at once” och inkluderar traditionell tv som 60 minutes, men i synnerhet en rad obegripligt stora program och poddar som konsumeras av unga och olika minoritetsgrupper (som Call her daddy och All the smoke). En socialdemokrati som tappar stöd i just nämnda väljarsegment bör studera och fundera.

De enorma maskinerna till valkampanjer ger alltid lärdomar. För en folkrörelse är det intressant att se sammansmältningen av traditionellt, styrt valarbete med mer improviserade och lokala gräsrotsinitiativ – numer koordinerat via appar. Redan i förra valcykeln övergavs mål om ”knackade dörrar” till förmån för ”meningsfulla konversationer”, eftersom en sms-tråd om valet också ska räknas. Just relational organizing – att du inte bara knackar dörr utan orkar och vågar använda dig av dina personliga nätverk – växer i betydelse. Det gör även inslagen av AI och automatik när du använder digitala kampanjredskap.

Vidare beklagar vi oss över att SD är så mycket bättre i sociala medier. Uppgifter från progressiva kampanjmakare som jobbar på båda sidor om Atlanten framhåller dock att högerextrema partier är villiga att spendera betydligt mer på digitala kanaler. 

Apropå hur mörkrets motståndare ska hanteras har Harris och Tim Walz valt en optimistisk tilltro till politikens möjligheter. Det borde också inspirera.

Jämfört med 2004 har dock mycket av det sämsta med amerikanska kampanjer förvärrats: lögner, konspirationer, misogyni och ren rasism; pengarnas och juridikens betydelse; försöken att hindra vissa väljargrupper från att rösta – till och med våldet griper kring sig. 

De största lärdomarna är enkla. Det räcker inte med abstrakta varningar om hur den mörka sidan hotar vår demokrati. Val handlar om framtiden. Vi till vänster måste välja hoppet, möta väljarna i ögonhöjd och visa hur vår politik – och inte skattesänkningar för rika – förbättrar vardagen för vanligt folk. 

Må Kamala Harris lyckas med det i Pennsylvania.

Eric Sundström är S-debattör