Daniel Färm: M-ledd regering skulle förvärra segregationen

I SVTs partiledarutfrågning av Ulf Kristersson avslöjade de tuffa utfrågarna att M-ledarens mantra om att ”700 000 utlandsfödda inte kan försörja sig själva” inte stämmer. Han har räknat in studerande, föräldralediga, funktionsnedsatta som saknar arbetsförmåga och så vidare. En mer korrekt uppskattning handlar snarare om cirka 500 000 personer. Många har reagerat på detta. Men poängen är inte att förminska problemet. Det är fortfarande mycket allvarligt att så många utlandsfödda står utanför arbetsmarknaden. 

Det finns i stället flera andra poänger att göra av detta:

1. Ulf Kristerssons trovärdighet skadas rejält. Han använder sig återigen av ”fakta” och statistik på djupt missvisande och ohederliga sätt. Bara det faktum att han återkommande har använt sig av en felaktig uppgift som är helt central i sitt huvudbudskap är ett av flera skäl till att han inte är lämplig som statsminister. 

M-ledaren är beredd att offra vanligt folks ekonomiska trygghet i svåra skeden i livet för att finansiera sina egna sänkta skatter för framför allt höginkomsttagare och kapitalägare.

2. Kristerssons hela premiss är felaktig: att ta den bristande integrationen till intäkt för att sänka ersättningsnivåer och göra det svårare att få ersättning och bidrag när man behöver det. M-ledaren är beredd att offra vanligt folks ekonomiska trygghet i svåra skeden i livet för att finansiera sina egna sänkta skatter för framför allt höginkomsttagare och kapitalägare. 

3. Moderatledaren skuldbelägger ensidigt den enskilde, som påstås själv välja att ”leva på bidrag” i stället för att jobba. Men M-ledaren väljer att förtiga de strukturella faktorerna: att många utlandsfödda saknar eller har brister i svenska språket, relevant utbildning och nätverk eller kontakter – vilka samtliga är avgörande för att få jobb. Ulf Kristersson nämner inte heller den strukturella diskriminering som många forskare, experter, journalister och aktivister har visat förekommer på svensk arbetsmarknad.

4. Moderaterna skyller felaktigt och ensidigt den allvarliga segregationen på Socialdemokraterna. Men det som ligger bakom stora delar av dagens segregation är ju gamla borgerliga reformer (skolvalssystemet, EBO-lagen med mera) och M-ageranden (segregerade bostadsområden för att moderata kommunpolitiker vägrar planera och bygga blandade bostadsområden). 

5. Man kan på goda grunder ifrågasätta Ulf Kristerssons vilja att verkligen bryta segregationen, eftersom han bygger sitt tilltänkta regeringsinnehav på ett främlingsfientligt parti: Sverigedemokraterna. Kristersson har också tidigare hyllat SDs framsynta vilja att stärka integrationen. Men SD vill tvärtom skära ned kraftigt på integrationsinsatser som faktiskt fungerar, bland annat utbildningar som leder till jobb. SD säger själva att de inte tror på integration. Helst vill de inte att människor från andra länder ska komma hit. Men om de gör det, så ska de assimileras fullständigt – eller skickas tillbaka till sina ursprungsländer (oavsett hur förutsättningarna för ett säkert återvändande ser ut).

Sammanfattningsvis: Ulf Kristersson hävdar att vilja att bryta segregationen är det som motiverar partiets mest centrala politiska förslag: sänkta ersättningar från trygghetsförsäkringar och bidrag – som också ska bli svårare att få del av över huvud taget.

Men om moderatledaren hade menat allvar med att vilja bryta segregationen, så hade han inte krampaktigt försvarat de strukturer som underbygger segregationen. Han hade agerat kraftfullt för att bryta diskriminering. Och han hade vägrat samarbeta med ett parti som direkt motarbetar insatser för att stärka integrationen.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken.