Daniel Färm: ”Liberalerna” har blivit ett tomt skal & en dörrmatta

Liberalerna i praktiken upphört att vara ett eget, självständigt parti. De är nu mest ett tomt skal och en dörrmatta, skriver Daniel Färm.

”Åkesson kan lita på Liberalerna”. Orden kommer inte från någon illasinnad politisk motståndare till Liberalerna. De kommer från Liberalernas partiordförande, Johan Pehrson, i en uppmärksammad intervju i Svenska Dagbladet. Samtidigt är det tack vare moderata stödröstare som partiet över huvud taget kravlade sig över riksdagsspärren. Liberalerna har i praktiken upphört att existera som ett eget, självständigt, parti.

Det anrika och tidigare hedervärda liberala partiet har nu reducerats till en fasad och dörrmatta åt de verkliga högerpartierna: Moderaterna och Sverigedemokraterna. Partiet har i dag ingen annan roll än att ge makt och inflytande till Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson.

Det är nu svårt att se rimliga skäl för några väljargrupper – oavsett politisk övertygelse – att rösta på Liberalerna:

  • Övertygade liberaler. Genuint övertygade liberaler (med litet ”l”) borde inse det oacceptabla i att ett ”liberalt” parti kampanjar med och förbereder sig på att budget- och regeringsförhandla med SD. Få sådana väljare borde aktivt och medvetet vilja bidra till att ge direkt inflytande till ett högerradikalt, nationalistiskt och främlingsfientligt populistparti som har en högst tveksam syn på den liberala demokratin, internationellt samarbete, jämställdhet, hbtq-rättigheter, mångfald, public service och så vidare.

när Israels ambassadör inte vill ha något med SD att göra

Om inte förr, så borde de haja tillbaka när Israels ambassadör inte vill ha något med SD att göra. Eller när SDs egen vitbok bekräftar att partiet startades av nazister, fascister och hårdföra rasister. Eller när det gång på gång på gång – år ut och år in – uppmärksammas att partiet fortfarande ”råkar” locka till sig rena rasister och nazister. Eller när de ser det aggressiva, hånfulla och starkt polariserande tonläge som SD har på sociala medier och i sin valkampanj. De borde vända ryggen till en partiledare för Liberalerna som säger att ”Åkesson kan lita på Liberalerna!”.

partiet har tappat sin tidigare unika position i ett antal centrala frågor

  • Sakfrågeorienterade väljare. Liberalerna påstår att de är fokuserade på sakfrågor. Men partiet har tappat sin tidigare unika position i ett antal centrala frågor:
    • Kärnkraft. I dag är alla partier (utom Miljöpartiet) mer eller mindre överens om att det kommer att behövas mer el från samtliga fossilfria energikällor – inklusive kärnkraft – för att klara klimatomställningen och få en mer stabil elförsörjning i hela landet och oavsett väder.
    • Nato. Även här har samtliga partier (utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet) ställt sig bakom den ansökan om svenskt Natomedlemskap som den socialdemokratiska regeringen skickade in.
    • Tydliga krav för att bryta segregationen. Även Socialdemokraterna går nu till val på språkkrav, aktivitetskrav för att få försörjningsstöd, direktinskrivning av treåringar i förskolan, och så vidare.
    • Statligt huvudansvar för skolan. Flera andra partier – från V till SD – vill se förstatligad skola. Även S och M vill se ökat statligt ansvar för att skolan ska bli mer likvärdig.

Det här gör att till och med Johan Pehrson själv hade svårt att komma på någon enda sakfråga som Liberalerna skulle kunna få igenom i ett regerings- och budgetsamarbete med M, KD och SD – som dessa övriga högerpartier inte redan själva tycker. Varför skulle någon rösta på ett parti som varken gör till eller från?

moderata stödröstare och allmänborgerliga väljare som inte vill att SD ska bli största högerparti nu lär rusa tillbaka till M

  • Moderata stödröstare. Inte ens de relativt talrika moderata stödröstare, som har sett till att Liberalerna under sommaren kravlade sig över riksdagsspärren, borde lägga sin röst på Johan Pehrson. Enligt flera opinionsmätningar i rad har SD gått om M som största parti på högersidan. Det innebär ett avgrundsdjupt misslyckande för Ulf Kristersson och sänker fullständigt förutsättningarna att med legitimitet, auktoritet och trovärdighet försöka bli statsminister. Det gör att många moderata stödröstare och allmänborgerliga väljare som inte vill att SD ska bli största högerparti nu lär rusa tillbaka till M, för att försöka rädda upp dem. Det är dåliga nyheter för Liberalerna, som i så fall pressas ned mot riksdagsspärren igen.

Det är en stor sorg att se hur Liberalerna bara har blivit ett skal. En front för andra – som de facto styr. Det här var trots allt det parti som, tillsammans med Socialdemokraterna, drev igenom allmän rösträtt i Sverige, som har kunnat samarbeta med både socialdemokrater och (oftare) andra borgerliga partier, men som alltid har stått upp mot främlingsfientlighet och högerradikala krafter. Som så sent som denna mandatperiod har haft partiet haft en högt ansedd förkämpe för de äldre och för liberala värden: Barbro Westerholm – som dock inte ställer upp till omval.

De låtsas inte ens längre att de är något annat än en dörrmatta

I dag är Liberalerna helt inställda på att ge omfattande och avgörande verkligt inflytande åt Sverigedemokraterna. De står inte längre upp för sina värderingar. Eller mot främlingsfientlighet. Servilt och knäböjande anpassar de sig till Moderaternas och Sverigedemokraternas politik och sätt att uttrycka sig. De låtsas inte ens längre att de är något annat än en dörrmatta. ”Åkesson kan lita på Liberalerna.” Det tror vi säkert. Men väljarna kan inte lite på Liberalerna. Eller ”Liberalerna”, som numera borde vara det korrekta sättet att skriva ut deras partinamn.

Det finns andra partier för osäkra mittenväljare. Som inte svassar för högerradikala, populister eller främlingsfientliga. Men som har starka förslag för att stärka Sverige i en svår tid.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken