Daniel Färm: En ny svensk Turkietlinje – med ryggrad men utan nyttiga idioter
Sverige behöver en ny linje gentemot Turkiet inför godkännandet av den svenska Natoansökan, skriver AiP:s politiska redaktör Daniel Färm.
Avgörande för att Turkiet ska godkänna den svenska Natoansökan ligger i hög utsträckning i faktorer bortom vad vi i Sverige själva kan påverka ytterligare. Därför har den svenska högerregeringen gått för långt i inställsamhet och underdånighet gentemot Turkiet. Samtidigt spelar vissa svenska Natomotståndares uppenbara försök att sabotera medlemskapsprocessen president Erdogan i händerna. Högerregeringen behöver skaffa sig en nationell ryggrad, och vänsterradikala Natomotståndare behöver sluta agera som de facto nyttiga idioter åt Erdogan. Nu behövs en svensk linje som präglas av en icke-polemisk saklighet och rakryggad nationell ståndaktighet.
Inför de svenska och finska regeringarnas beslut om att ansöka om medlemskap i Nato intygade samtliga parter – även Nato centralt och Turkiet, i de kontakter som togs – att alliansens ”Open Door Policy” gällde: alla länder som uppfyller de grundläggande kriterierna skulle vara välkomna som medlemmar. Det var viktigt. När man väl ansöker, så infaller en känslig period fram till dess att man är fullvärdig medlem. Förvisso har det stått tydligt att de nationella parlamenten behövde godkänna en ansökan, men i det allvarliga säkerhetspolitiska läge som nu råder i Europa, så har alla varit överens om att Sverige och Finland skulle bidra avsevärt till att stärka alliansen.
Erdogans nej till Sverige försätter Nato och hela Europa i ett sämre säkerhetsläge
Sverige står förvisso starkare och säkrare i dag än innan ansökan, tack vare bilaterala försäkringar från en rad tunga medlemsstater, bland annat USA, Storbritannien, Tyskland samt Norge och Danmark. Och man sitter med på rådsmöten med mera. Men så länge Recep Tayyip Erdogan vägrar godkänna den svenska ansökan så saknar vi de tyngsta säkerhetsgarantierna i artikel 5. Det försätter oss i ett sämre säkerhetsläge än vad vi behöver just nu. Men än värre är att Turkiets nej till Sverige försätter Nato och hela Europa i ett sämre säkerhetsläge än om vi hade varit medlemmar.
Mycket talar för att det inte kommer att bli några genombrott i den svensk-finska medlemskapsförhandlingarna före det turkiska valet i juni. Presidentvalet är allt som spelar någon roll för den turkiske presidenten Erdogan just nu. Han och hans parti AKP ligger illa till i opinionsmätningarna, och Erdogan tror sig gynnas av att sätta det frispråkiga lilla västlandet uppe i norr på plats. En inflammerad konflikt med Sverige mitt under brinnande valrörelse skulle därför passa det turkiska islamistiska regeringspartiet perfekt. Det finns för svensk del ingen anledning att spela med i ett sådant spel.
Därför agerar vänsterradikala Natomotståndare som aktivt vill försöka sabotera den svenska medlemsprocessen de facto som nyttiga idioter åt Erdogan
Därför agerar vänsterradikala Natomotståndare som aktivt vill försöka sabotera den svenska medlemsprocessen de facto som nyttiga idioter åt Erdogan. Att vifta med terrorstämplade PKKs flagga, att hänga upp dockor på Erdogan och att bränna turkiska flaggor just nu är (än så länge) en del av den svenska yttrandefriheten. Liksom oberoende socialistiska Flammans – förvisso fyndiga – publicering av en turkisk variant av Carl Johan de Geers berömda verk ”Skända flaggan” och utlysa en satirtävling mot Erdogan är en del av tryckfriheten.
Alla sanna demokrater behöver stå upp för dessa friheter. Det känns säkert rätt och bra i magen hos de som på detta sätt vill protestera mot Erdoganregimens övergrepp. Man får göra det. Det är också moraliskt och principiellt rätt att protestera mot orättvisor och övergrepp. Men man får också vara beredd på kritiska frågor och synpunkter när man sticker ut hakan så. Till exempel: är det smart att sjösätta en sådan polemisk kampanj just nu – om man ogillar det nuvarande turkiska islamiststyret? Man behöver inte ha någon längre politisk erfarenhet för att svara nej på den frågan.
överdrivet underdånigt och inställsamt gentemot den turkiska regimen
Samtidigt agerar den svenska högerregeringen, med utrikesminister Tobias Billström (M) och statsminister Ulf Kristersson (M) i spetsen, på ett överdrivet underdånigt och inställsamt sätt gentemot den turkiska regimen. Visst behövde även den socialdemokratiska regeringen anpassa sitt förhållningssätt till Turkiet något. Men högerregeringen går längre. Sverige och Finland har ett avtal med Turkiet. Det uppfylls redan. Det ska man givetvis säga rakt och stå upp för. Och självklart ska Turkiet bemötas med rimlig diplomatisk respekt.
Tyvärr tycks dock högerregeringen tro att Erdogan skulle bli mer positivt inställd till den svenska Natoansökan genom att överdrivet servilt och utan förbehåll hävda att Turkiet är en demokrati, onyanserat fördöma olika Erdogankritiska opinionsyttringar i Sverige och gå längre än avtalet i avståndstagande mot de icke terroriststämplade kurdiska organisationer som trots allt kämpar för sitt folks rättigheter och säkerhet.
auktoritära ledare imponeras sällan av vad de betraktar som svaga eller underdåniga ledare
Men auktoritära ledare imponeras sällan av vad de betraktar som svaga eller underdåniga ledare för andra länder. Sådana kan man bara fortsätta att trampa på och förolämpa utan att de står upp för sitt land. Sverige ska inte gå in i polemiska ordväxlingar med den turkiska regimen. Men inte heller spela med i eller bekräfta de turkiska hånen, osakliga påhoppen och orimliga kraven.
”Grow a spine” (”skaffa dig en ryggrad”) är ett amerikanskt uttryck, som den svenska högerregeringen bör ta till sig av. ”Var inte en nyttig idiot” är ett gammalt sovjetiskt begrepp, som vänsterradikala Natomotståndare gör klokt i att reflektera över. ”Low key” (att inte agera allt för högljutt och provocerande) är ett annat – mer nutida – begrepp som man också kan tipsa de vänsterradikala om just nu inför valet.
Men framför allt behöver Nato och USA inse att hela alliansen drabbas om man överlåter hela eller allt för stor del av ansvaret för att blidka Turkiet till Sverige och Finland själva – och agera utifrån det.
Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken
