Ida Karkiainen: Att lova omsorgsfullt och opponera ansvarsfullt

När jag lämnade in passerkortet till Regeringskansliet 18 oktober i fjol så kunde jag inte låta bli att önska att få vara en fluga på väggen när Ulf Kristerssons regering öppnade sina nya kontor i regeringskvarteren. Varför i hela fridens namn, kanske ni undrar? Jo, för att nu skulle det första mötet mellan högerpartiernas vallöften och verkligheten ske. För att inte tala om Tidöavtalet och Sverigedemokraternas ambitioner att förverkliga sin politik genom regeringen. Det skulle, mycket riktigt, visa sig bli en svår sammandrabbning. Ulf Kristerssons regering med stöd av Sverigedemokraterna fick omedelbart hård kritik för vallöftessvek, inte minst vad gäller frågorna om elpriskompensation och sänkt bränslepris. Bevingade uttryck som ”När man går till val säger man en sak innan valet. Sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.” Förtroendesiffror dalade och väljare kände sig svikna.

Vilka slutsatser kan vi dra av detta? Det ena är att det kan tyckas vara enkelt att vara i opposition, men jag skulle hävda motsatsen. Förutom att det är frustrerande att inte ha makt och inflytande, så är det också svårt att utforma politik som har genomgått en grundlig prövning, vilket regeringskansliets maskineri ger. Verkligenheten är komplex, spökar om man så vill uttrycka det. Det förstår partier i regeringsställning och är därmed mer noggranna med att undersöka vallöftens hållbarhet. En opposition kan ta ut svängarna betydligt mer än regeringspartier, men det är inte bra om man kör i diket. Viktig påminnelse, även för oss.

Det kan tyckas vara enkelt att vara i opposition, men jag skulle hävda motsatsen. Förutom att det är frustrerande att inte ha makt och inflytande, så är det också svårt att utforma politik som har genomgått en grundlig prövning, vilket regeringskansliets maskineri ger.

Ida Karkiainen

Den andra slutsatsen, å andra sidan, är att en komplex verklighet ibland står i vägen onödigt mycket för förmågan att formulera politiska idéer och förslag. Jag har sett utvecklingen av att politiken på olika sätt och på alla nivåer skjuter makt ifrån sig. Jag har säkerligen gjort det själv. Det har tagit sig uttryck genom att som politiker hänvisa till förvaltningen, skylla på tjänstemän eller peka på lagstiftningens utformning. Ett exempel jag varit med om är när tjänstemän fick formulera politiska visioner och mål under så kallade ”måldagar” i kommunpolitiken. Vem ska medborgarna ställa till svars för det? På nationell nivå kan det handla om att politiken undviker lagstiftning och låter ärenden vandra genom domstolsprövning för avgöranden i stället för att förändra lagstiftning. Hur ska väljare då se skillnad på vem det är som styr?

Det är det här som är politikens omöjliga konst. Att både vara ideologiskt visionär och samtidigt ta ansvar för en komplex verklighet. Nu när vi befinner oss i opposition så gäller det att inte glömma bort hur det var att ha passerkortet till Regeringskansliet, samtidigt som vi har möjlighet att omsorgsfullt måla med de något större penseldragen i vår politikutveckling. Alternativen i svensk politik måste synas samtidigt som vi opponerar ansvarsfullt. Det ena måste inte utesluta det andra.

Ida Karkiainen (S) är ordförande i konstitutionsutskottet