En svag a-kassa sänker hela löntagarkollektivet

I en tid då det går flera arbetslösa på varje ledigt jobb kan åsikten att sämre ersättning skulle hjälpa tyckas märklig. För att stärka sina argument om att arbetslösa behöver få det sämre lutar sig regeringen därför på gamla nationalekonomiska teorier om att arbetslösa kommer att söka fler jobb och acceptera lägre lön om arbetslöshetsersättningen är lägre. Detta skulle i sin tur vara positivt för sysselsättningen.

Lägre löner visar sig dock inte vara ett gångbart sätt att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten på.

För det första har företag ett förhandlingsövertag gentemot arbetslösa. Ett förhandlingsövertag som används för att pressa ned lönerna. Genom att jämna ut den maktobalansen och stärka arbetslösas förhandlingsposition kommer högre arbetslöshetsersättning få arbetsmarknaden att fungera bättre, inte sämre.

För det andra är, som bekant, löntagarnas löner det som skapar efterfrågan på varor och tjänster och därmed i förlängningen efterfrågan på arbete. Att sänka lönerna för att öka sysselsättningen blir därför bakvänt.

Det är däremot möjligt att en mer generös arbetslöshetsersättning påverkar hur många arbeten som en arbetslös söker och därmed hur snabbt denne hittar ett nytt arbete. Ny forskning visar dock att höjd arbetslöshetsersättning har en försumbar effekt på arbetslösheten. Det finns en viss effekt på hur snabbt arbetslösa får ett arbete, men den är begränsad eftersom det finns en gräns för hur många arbeten en arbetslös kan söka innan arbetsmarknaden mättats.

Låglönelinjen, med försämrad ersättning, riskerar leda till att vi får en stor mängd lågproduktiva företag som går runt på att erbjuda låga löner till arbetslösa som inte ges några andra alternativ.

Det är därtill fullt möjligt att i stället få arbetslösa att söka fler arbeten genom klassisk arbetsmarknadspolitik som intensiva förmedlingsinsatser i Arbetsförmedlingens regi och rustande insatser såsom arbetsmarknadsutbildningar. Fördelen med denna åtgärd jämfört med lägre ersättning för arbetslösa är att det inte riskerar att leda till lägre löner och en sämre fungerande arbetsmarknad. Därtill hjälper de rustande insatserna den som behöver stöd – utan att straffa den som sköter sig och söker arbete (men har oturen att inte hitta ett) med försämrad ekonomi.

En generös arbetslöshetsersättning parat med intensiv arbetsförmedling, och arbetsmarknadsutbildningar där behovet finns, leder till bättre matchning på arbetsmarknaden. Arbetslösa hittar mer produktiva arbeten, får högre löner och ökad jobbtillfredställelse. Samhället som helhet blir vinnare och vårt gemensamma välstånd ökar när arbeten blir mer högproduktiva.

Låglönelinjen, med försämrad ersättning, riskerar leda till att vi får en stor mängd lågproduktiva företag som går runt på att erbjuda låga löner till arbetslösa som inte ges några andra alternativ. Tyvärr har regeringen valt att försämra arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som man drar ned på rustande insatser via den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Arbetslöshetsersättningen trappas nu ned på ett sätt som gör att många arbetare kommer att förlora tusentals kronor i ersättning vid arbetslöshet jämfört med hur regelverket såg ut tidigare. Samtidigt har Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag som andel av BNP sänkts med en tredjedel sedan 2016 och investeringarna i arbetsmarknadspolitiska program och insatser har mer än halverats.

Inte ens högerns favoriserade arbetsmarknadspolitiska åtgärd, subventionerade anställningar, har undantagits neddragningarna. Som andel av BNP lägger man år 2025 endast en tredjedel av resurserna på nystartsjobb som man la år 2016. I den senaste budgeten aviserade regeringen sina planer på att låta den nedåtgående trenden för rustande insatser att fortsätta. Det här kommer inte att sänka arbetslösheten eller öka sysselsättningen. Tvärtom. Det kommer att leda till en sämre fungerande arbetsmarknad och göra oss alla (med undantag för vissa företagsägare) fattigare.

Niklas Blomqvist, LO-ekonom.