Anne-Marie Lindgren: Varför vill Lööf inte ha en debatt om vinst i välfärden?

Några socialdemokratiska statsråd har på sociala medier antytt viss kritik mot vinstdrivande friskolor.

Vilket fått centerledaren Annie Lööf att surt påminna om att januariavtalet förbjuder regeringen att ”driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syfte att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden”

Alltså får inte statsråden, enligt Lööf, tala kritiskt om vinstdrivande privatskolor…

Vet inte en mångårig partiledare, som själv varit regeringsledamot, att det är skillnad på regeringsförslag och debattinlägg? Regeringsförslag uttrycks i propositioner. Inte i Facebook- eller Twitterinlägg av enskilda statsråd. Januariavtalet täcker bara de förra.

Och varför vill ledaren för ett parti, som ständigt talar om de liberala värdena, alltså värden där just yttrande- och åsiktsfrihet är fullständigt grundläggande, inskränka denna yttrandefrihet för vissa personer? Menar Lööf att principerna inte gäller för socialdemokratiska statsråd?

Och varför tycker Lööf att det är så farligt med debatt om välfärdsföretagens vinster? Om nu vinstsyftet är något positivt som skapar ett antal kvaliteter inom välfärdssektorn som vi annars inte hade fått, så behöver man väl inte vara rädd för kritik? Det kan väl inte vara några problem att bemöta den?

Tja. Det är väl det det är. Problem att bemöta kritiken, alltså.

”…centerledarens utbrott är inte förvånande. Snarare är det ett tecken på att borgerligheten i hela privatiseringsfrågan börjar känna sig litet trängd.”

Så centerledarens utbrott är inte förvånande. Snarare är det ett tecken på att borgerligheten i hela privatiseringsfrågan börjar känna sig litet trängd.

För alla de där fantastiska effekterna av att i olika former släppa in privata aktörer i den skattefinansierade sektorn, de har ju på det hela taget uteblivit.

Det mer eller mindre utlovades att privatiseringarna genom stimulerande konkurrens skulle leda till sänkta kostnader och höjd kvalitet över hela linjen.

Ingendera går att belägga. Ett växande antal studier slår fast det; den enda tydliga effekten är sämre villkor för de anställda…

För skolans del har likvärdigheten minskat, vilket är en stor kvalitetsförlust. Och friskolorna har gjort mycket litet för att lösa det som är dagens största pedagogiska utmaning, eleverna som kommer till Sverige efter skoltidens början.

Vi har haft några decennier av kostnadspress inom framför allt vården och omsorgen, ja. Men det beror på en växande underfinansiering. Inte på att privata entreprenörer kommit med nya innovativa arbetsmetoder som sparat pengar. De generösa etableringsreglerna för privata företag verkar ibland snarast kostnadsdrivande, som dagens etablering av nätläkare tydligt pekar på.

Det finns självklart ett antal välskötta privata välfärdsföretag, och ett antal välfungerande privata entreprenader inom den offentliga sektorn. Men det finns dessvärre litet för många exempel på sådana som inte är det.

Det handlar inte om att enskilda företag kan ha en inkompetent ledning eller illa fungerande organisation (vilket tycks vara fallet med Apotekstjänst AB). Sådant kan man aldrig helt gardera sig mot, lika litet som man kan gardera sig mot problem i en enskild kommunal verksamhet

Det handlar i stället om att vinst som styrmekanism fungerar dåligt för verksamheter, som per definition har att ta hand om även icke-lönsamma och icke-vinstgivande ”kunder” (besvärliga elever, multisjuka patienter etcetera), och etableras också i områden där ”kundunderlaget” (befolkningen) är litet för litet för att skapa vinster.

Och det handlar om att när det finns pengar att tjäna samtidigt som etableringshindren är få – då drar det till sig folk som är mer intresserade av pengar än av kvalitet. Vilket betyder att de skapar sina vinster på fel sätt, som att minska på personal, skära bort delar av verksamheterna, införa smygavgifter eller försöka hålla mindre lönsamma ”kunder” borta. Och ibland är de direkt ohederliga, för att inte säga kriminella.

Det senare är ett problem som är bredare än frågan om vinster i välfärden. Nämligen företag som används som verktyg för bedrägerier mot den offentliga sektorn. Här finns, exempelvis, fuskföretag inom personlig assistans och hemtjänst, fusk med nystartsjobb, bedrägerier med fiktiva anställningar för att få ut lönegarantier, försäljning av arbetstillstånd, med mera.

Det finns en gemensam nämnare mellan denna kriminalitet riktad mot välfärdssektorn och problemen med de mindre seriösa aktörerna inom samma sektor: en ideologisk – och intressestyrd – vilja att stötta just privat företagande. Det ska vara enkelt att starta och driva företag, heter det. Problemet, som borgerligheten tycks ha så svårt att se i ögonen, är att om man gör det lätt och enkelt att starta företag, med få krav och begränsningar i kontrollmöjligheterna, så gör man det också lätt för just mindre seriösa aktörer – och för direkt kriminella

Och om nu socialdemokratiska statsråd inte får ta upp de problemen, ja, då får väl alla vi andra kritiker ägna oss litet mer åt frågan.

Problemen är nämligen reala, och för allvarliga för att tystas ner.