Anne-Marie Lindgren: S måste ha tydliga alternativ till feltänkt borgerlig politik
Partiets elva arbetsgrupper har lämnat sina analyser av dagens samhällsproblem; snart kommer deras förslag till åtgärder.
Så nu rapporterar media om hårt tryck på partiledningen att till partikongressen lämna mycket tydliga förslag om bättre fördelningspolitik, mer aktiv ekonomisk politik och påtagliga begränsningar av ”marknadens”, det vill säga vinstintressets, roll inom välfärdssektorn.
Media rapporterar också – aningen förväntansfullt – om en oro för att partiledningen inte ska komma med sådana förslag.
Själv skulle jag säga att partiledningen redan tagit det grundläggande beslutet att vässa partiet politik. Annars hade arbetsgrupperna inte tillsatts.
För att vinna nästa val behöver socialdemokratin helt enkelt gå till offensiv, med tydliga alternativ i alla de frågor där den borgerliga politiken visat sig vara feltänkt och misslyckad. Och det vet förstås partiledningen.
I flera gamla stridsfrågor finns nya öppningar. En klar majoritet bland väljarna, långt in i borgerligheten, vill ha hårdare regler för privata välfärdsaktörer. Det finns starkt stöd för satsningar på sjukvården. Varken ekonomkåren eller näringslivet kommer att protestera mot ökad statlig upplåning för att klara de viktiga basinvesteringarna, snarare applådera. I den stora frågan om gängkriminaliteten står hela rättsväsendet bakom kravet på förebyggande sociala åtgärder.
Till det kommer en alltmer växande oro hos den liberala och mer tänkande delen av borgerligheten för regeringens beroende av SD. Det har inte visat sig så enkelt som man trodde att sätta sig på tigern och få den att gå dit man själv vill; tigern verkar helt uppenbart styra ryttarens väg.
I dagsläget är det avgörande att skapa opinionstryck mot Tidöpartierna i de tunga frågor där de endels är handlingsförlamade, endels ute på farliga vägar.
Oron gäller demokratin, och rättssäkerheten, och den verkar gå allt djupare. DN-ledaren med rubriken ”Regeringen vill ge sig själv mer makt – och kunna utfärda undantagstillstånd” är ett färskt exempel.
Oron gäller också handlingsförlamningen och bristen på rationalitet i frågor kring energi- och klimatpolitik. Inom näringslivet är irritation påtaglig.
Möjligheter finns till allianser i enskilda sakfrågor. Socialdemokratin bör inrikta sig på det snarare än att tänka i termer av kommande regeringssamarbete. Det har ingen aktualitet i dagsläget, och när det blir aktuellt vet vi inte vilka partier som kommer att finnas i riksdagen. I dagsläget är det avgörande att skapa opinionstryck mot Tidöpartierna i de tunga frågor där de endels är handlingsförlamade, endels ute på farliga vägar.
Vilket förstås kan ha betydelse både för valresultat och samarbetsmöjligheterna efter valet.
Högerkrafternas motstånd kommer att vara aggressivt, men det gäller oavsett hur våra förslag ser ut. Sossehatet går djupt, inte minst inom SD. Möjligheterna att möta angreppen blir snarast sämre med ett otydligt program, eftersom otydliga program låter sig misstänkliggöras för andra syften än de avsedda.
Så jag tror inte att för stor försiktighet i förhållande till vad problemen kräver är risken. Risken, eller snarare svårigheten, är att det är så många stora uppgifter att hantera samtidigt. Sjukvården, bostadsbristen, investeringsbehoven, de utsatta bostadsområdena, de raserade socialförsäkringarna – och så klimatomställningen, och försvaret, och brottsbekämpningen…
Alltihop kräver stora resurser, i form av pengar eller personal, och oftast båda.
Större än vi har.
En del går förstås att göra utan problem för statsbudgeten, som hårdare regler för privata välfärdsföretag. Men det är väldigt mycket som kräver väldigt mycket pengar.
Vi kan öka statens upplåning för att klara investeringarna. Vi kan höja vissa kapitalskatter, skära ner en hel del subventioner och stoppa skatteläckaget inom välfärdssektorn. Men dessvärre går nog det åt för att betala de ökade, ofrånkomliga, kostnaderna för försvaret och brottsbekämpningen. Och personligen anser jag att åtgärder för dagens utsatta bostadsområden måste vara högprioriterade – både av jämlikhetsskäl och för att samhällseffekterna annars blir ännu värre än i dag.
Kanske vi ska återuppliva den wigforsska tanken om provisoriska utopier?
Så vi kan inte bara skriva önskelistor på angelägna reformer. Vi måste vara säkra på att det vi lovar som omedelbara nya åtaganden också är praktiskt möjliga. Trovärdighet kommer att vara ett viktigt kort i nästa valrörelse.
Socialdemokratin bör förvisso ha ett genomarbetat program för hur vi vill hantera allt det som brister i dagens samhälle. Det är också en trovärdighetsfråga. Men alla problem går inte att lösa med en gång, eller ens på några få år. Långsiktighet är ofrånkomlig, prioriteringar nödvändiga.
Kanske vi ska återuppliva den wigforsska tanken om provisoriska utopier?
Det handlar om att vända en utveckling som gått fel; det viktiga är att inleda den vändningen. Några frågor kräver stora omedelbara åtgärder. I andra får vi börja med att lägga grunden
Erfarenheterna från 1930-talet säger att detta kan räcka långt. De konkreta nya satsningarna var i pengar räknat inte stora. Men de markerade en tydlig omläggning av politiken, och en lika tydlig ambition att gå vidare med det.
Och det räckte alltså för att vinna väljare. Och fortsätta reformerna.