Anne-Marie Lindgren: Lyssna på polisen – satsa på förebyggande insatser
Mats Löving, biträdande rikspolischef, konstaterade i en radiointervju att det finns cirka 40 släktbaserade kriminella nätverk – klaner – i Sverige. Nätverk som i grunden inte har några ambitioner att integreras i Sverige utan snarare driver de kriminella verksamheterna som ett familjeföretag. Och där verksamheterna innefattar ett antal former av ekonomisk brottslighet, riktade inte minst mot välfärdssektorn.
Omedelbart utropade förstås M, KD och SD att ”regeringen har misslyckats”. Tydligtvis hade de inte lyssnat på den delen av intervjun där Löving talade om det utmärkta samarbetet med justitiedepartementet och inrikesministern.
Lika tydligt har M och KD – precis som vanligt – undvikit att reflektera det allra minsta över det medansvar man själv kan ha för utvecklingen.
För en sak kan man ju utan vidare konstatera, och det är att regeringen Löfven gjort avsevärt mer än vad regeringen Reinfeldt gjorde för att bromsa kriminaliteten. Alliansregeringen skar ju faktiskt ner på resurserna till polisen. Och det som de kallade utanförskapsområden, de områden polisen i dag kallar ”särskilt utsatta” och där gängkriminaliteten har sitt ursprung – de ökade under deras tid.
Dagens gängkriminalitet, lika litet som de kriminella familjenätverken, började inte växa fram först efter 2014. Skjutvapenvåldet har eskalerat kraftigt de senaste åren, men gängbildningarna med deras koppling till narkotikahandel och konflikter kring den har funnits betydligt längre. Liksom de släktbaserade kriminella nätverken. Det så kallade Södertäljenätverket – illegala speklubbar, narkotikahandel, utpressning mot lokal affärsverksamhet, misshandel – är känt sedan början av 2000, släkten Ali Khan i Göteborg ungefär lika länge, M- och K-falangerna stred med varandra i Malmö på 10-talet, och så vidare.
Om det tassats väl försiktigt, och gjorts för litet, åt denna typ av organiserad brottslighet får allt ansvaret anses delat mellan de gamla politiska blocken. Och M och KD – och för all del även C och L – har anledning att fundera över konstaterandet från Ekobrottsmyndigheten att den avskaffade revisionsplikten för mindre företag inneburit ökade möjligheter att använda affärsverksamhet som brottsverktyg. Samma konstaterande, att de olika åtgärderna för att underlätta företagande, som lägre krav på egenkapital, kraftigt underlättat för ekonomiskt brott, kommer från de myndigheter som gemensamt har att arbeta mot organiserad brottslighet.
Något annat att tänka på – och som jag misstänker att somliga partiföreträdare inte lade på minnet – är allt det som Mats Löving inledde med att säga. Nämligen att polisen inte ensam kan få bort gängen, eftersom det är mycket annat än polisinsatser som behövs, och som andra än polisen måste svara för.
Det handlar om samarbete mellan myndigheter, något som ibland stupar på lagstiftning som lägger hinder i vägen. Och det handlar om ett stort antal insatser som ligger på kommunerna, som skolan, som socialtjänsten, som stöd till problemfamiljer, som ungdomars möjligheter till vettiga aktiviteter utanför skolan, med mera.
Här nämnde dessutom Löving ett namn på en kommunpolitiker som han tyckte visade på vad som kunde göras, och hade gjort det – nämligen Boel Godner, S, i Södertälje.
Södertäljes kommunpolitiker, med Boel Godner och Elof Hansjons – den senare ansvarig för skolfrågor – är värda alla lovord de kan få (och egentligen mer ändå). Det finns fler kommuner som gjort, och gör, stora satsningar på att hålla ungdomar borta från kriminalitet genom insatser i skolan och för ungdomars fritid, som Malmö och Botkyrka.
Som stockholmare kan jag dessutom, något sorgset, konstatera att någon nämnvärd motsvarighet till det jobbet märks inte av i det blågröna Stockholm. Socialtjänsten, exempelvis, dras med ständiga krav på nedskärningar. Trots att väl Stockholm för närvarande har de flesta skjutningarna…
Samtidigt finns det skäl att påminna om något jag hört Boel Godner säga flera gånger, och som också Mats Löving var inne på i sin radiointervju. Nämligen att det här är en fråga om att arbeta långsiktigt, med uthållighet. Och att inse att inga segrar är vunna för alltid, man måste ta kampen om och om igen. Att en årskull i skolan går ut med bra skolresultat innebär inte med automatik att nästa också gör det.
Just nu nästan snubblar M och KD över sina egna fötter i ivern att komma med ständigt nya förslag på polisiära åtgärder mot brottsligheten. Det känns litet paradoxalt att ledande företrädare för polisen samtidigt betonar nödvändigheten av andra sorters insatser, sociala, förebyggande – och efterlyser ett större engagemang för de insatserna.
Borde det inte vara dags att lyssna på de kraven från polisen?
Och borde det inte för socialdemokratin vara viktigt att inte bara tala om vikten av förebyggande insatser, utan också konkretisera det till förslag på åtgärder? Och då gärna lyfta fram de exempel som vi kan visa på just från socialdemokratiskt styrda kommuner?
