Anne-Marie Lindgren: Livsmedelspriserna handlar i grunden om klimatet

Problemet med de skenande matpriserna har två delar.

Den ena handlar om hur de ökade produktionspriserna ska fördelas mellan konsumenter och kapitalägare. Ska kostnadsökningen i sin helhet vältras över på konsumenten, eller ska delar av den tas av ägarna i form av lägre vinster?

Den andra delen – tja, den handlar om att kostnaderna för att producera livsmedel faktiskt stiger, och högst sannolikt kommer att fortsätta att stiga.

Det gör det inte på något sätt oviktigt att diskutera fördelningen av de ökade kostnaderna mellan konsumenter och kapitalägare, snarare kan man tycka att det skärper kravet på just fördelning. Det finns inga skäl att alltihop ska hamna på konsumenterna.

Men kostnadsökningen försvinner ju inte för att den fördelas om. Och det som läggs fram som det stora botemedlet, ökad konkurrens, lär väl inte heller kunna göra något åt dessa de underliggande, stigande, kostnaderna? Min dystra, fast dessvärre erfarenhetsbaserade, misstanke är att resultatet mest kommer att innebära ytterligare press på personalen, med ännu mer av timanställningar, delade turer, olika konstruerade deltider et cetera. 

För det är ju personalkostnaderna det enskilda företaget råder över, och kan pressa. Importpriserna på kaffe och kakao och oliver och avokado kan man inte göra något åt.

Den något tråkiga slutsatsen är att högre matpriser är något vi måste vänja oss vid. Det gör det inte oviktigt att diskutera vare sig vinster eller branschstrukturerna, men grundproblemet är något annat.

Och grundproblemet – ja, egentligen är det klimatförändringen. Klimatkrisen blir en matkris, som en fyndig rubriksättare på DN nyligen formulerade det.

Det handlar om stigande energipriser som ökar produktionskostnaderna. Det handlar om extremväder med torka och översvämningar som minskar skördarna. 

Det handlar om stigande energipriser som ökar produktionskostnaderna. Det handlar om extremväder med torka och översvämningar som minskar skördarna. 

För fullständighetens skull ska tilläggas att för svensk del tillkommer utöver miljöfaktorerna den svaga svenska kronan, som fördyrar importen av alla livsmedel vi inte producerar själva. Och det är rätt många.

Matprishöjningarna är ett oerhört konkret uttryck för hur klimatförändringarna påverkar hela det vanliga livet. Och den logiska slutsatsen borde vara att intensifiera arbetet med att bromsa upp och stoppa fortsatt försämring.

Märkligt nog pågår just nu en debatt i rakt motsatt riktning: att minska miljökraven på företagandet för att öka tillväxten. Och det är inte bara notoriska klimatförnekare som Sverigedemokraterna som argumenterar på det sättet. De hörs också inom EU-kommissionen. Ursula von der Leyen sade nyss att vissa miljökrav behöver sänkas, eftersom det är nödvändigt att öka den alldeles för svaga ekonomiska tillväxten inom unionen.

Det är i och för sig sant att detta senare inger oro, inte minst med tanke på de nya  resurser det försämrade säkerhetspolitiska läget kräver. Och det är också sant att i bekymmersamma ekonomiska lägen kan man behöva kompromissa med vissa andra krav och behov och ställa dem på framtiden.

Men att göra kompromisser som kortsiktigt gör att tillväxten ökar men som samtidigt ställer till andra sorters skador som i slutändan skadar också ekonomin – det är just kortsiktigt. För att inte säga farligt.

Klimatet är helt enkelt inte förhandlingsbart. Alldeles oavsett vilka goda syften som ligger bakom åtgärder som ökar de fossila utsläppen så driver de på klimatförsämringarna. Utsläppen av koldioxid blir inte mindre skadliga bara för att de orsakas av trevliga semesterresor till Thailand eller för att det är politiskt obekvämt att låta bensinpriserna öka. 

Och långsiktigt förstör det, inte stärker, produktionskapaciteten – vilket vi just nu ser på livsmedelssidan. Tillgången till mat är en grundförutsättning för ekonomisk aktivitet över huvud taget. Men översvämningar och orkaner som slår mot urbana områden påverkar självklart arbets- och näringslivet, stora skogsbränder förstör produktiva resurser, och stigande havsnivåer kan ha drastiska följder för många kustområden och deras ekonomi.

Länge nog sågs luft och vatten som fria tillgångar, vars utnyttjande inte behövde tas med i de ekonomiska kalkylerna. Dessvärre verkar det som att den uppfattningen fortfarande hänger kvar. 

Det borde den inte få göra.

Med samma breda miljöperspektiv kan man också efterlysa åtgärder – politiska likaväl som opinionsbildande – för att minska dagens höga textilkonsumtion. Som kräver mycket av både mark- och vattenresurser, som bättre kunde användas för att producera livsmedel.

Det här bredare perspektivet är nödvändigt för att inte hamna i alldeles fel åtgärder mot akuta utmaningar. Men även så krävs förstås ett svar på frågan ”vad göra åt dagens matpriser?”. För oavsett orsakerna är det allt fler som får svårt att klara dem.

Det fördelningspolitiskt rimliga är att kompensera de grupper som har svårast att parera dem. Man kan, exempelvis, höja garantipensionerna och barnbidragen (och definitivt släppa tanken på att skrota flerbarnstillägget).

Och kanske är det motiverat att börja diskutera möjligheterna att öka vår inhemska produktion av mat?