Anne-Marie Lindgren: Inte låginkomsttagare som gynnas av jobbskatteavdrag

När regeringen offentliggjorde sina förslag till skatteförändringar hette det i pressmeddelandet att det handlar om ”sänkt skatt för vanligt folk som arbetar” (varmed väl menas att vanligt folk som är sjuka eller arbetslösa är undantagna). Och vidare att ”sänkningen riktas främst till de med låga eller medelhöga inkomster”.

I kombination med förslaget att avstå från indexuppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt låter den fördelningspolitiska profilen rätt hygglig.

(En sidokommentar: Någon borde tala om för vederbörande kommunikationsansvarig att efter preposition, exempelvis ”till”, ska ett pronomen stå i objektsform, exempelvis ”dem” – inte subjektsform, som ”de”. Har vi en regering som betonar värdet av goda svenskkunskaper bör regeringens egna texter vara föredömliga vad gäller grammatiskt korrekt svenska.)

Men när man läser regeringens egen tabell över den sammantagna effekten av förändringarna undrar man onekligen hur regeringen definierar ”vanligt folk” och ”medelhöga inkomster”.

Om man använder medianlönen som definition på medelhög inkomst så var den 2021 (senast tillgängliga siffran) 34 500 kr/månad för män och 32 000 kronor/månad för kvinnor. Enligt regeringens tabell får den som tjänar 33 333 kronor i månaden en skattesänkning med 391 kronor. 211 kronor är det nya jobbskatteavdraget, resten är effekten av indexuppräkningen av dels grundavdraget, dels övriga jobbskatteavdrag.

Den som har en månadslön på 125 000 kronor, mer än tre gånger så mycket som medianlönerna, får en skattesänkning med 770 kronor.

Men OK då, just jobbskatteavdraget ger inte så väldigt mycket mer till höginkomsttagaren, fast mer är det onekligen – 271 kronor. Här svarar indexuppräkningarna för merparten, 499 kronor. Totalt blir sänkningen 770 kronor.

(Ännu en sidokommentar: Enligt regeringens tabell ger jobbskatteavdraget 271 kronor och indexeringarna 500 kronor, vilket uppges bli 770 kronor sammanlagt. Men 271 + 500 är faktiskt 771… Jag har utgått från att den angivna totalsiffran är korrekt, och räknat ner effekten av indexeringen med en krona för att få det att stämma) Den allra lägsta skattesänkningen enligt tabellen får en person som med en månadslön på 16 667 kronor – 16 kronor i jobbskatteavdrag och 177 kronor som följd av indexuppräkningarna. Jobbskatteavdraget motsvarar ungefär 6 procent av det som 125 000-inkomsttagaren får…

Alltså: Den sänkning regeringen aktivt beslutat om – det nya jobbskatteavdraget – är relativt liten och ger som vanligt mest pengar i de högre inkomstskikten och nästan inga i de lägsta. Största delen av sänkningarna beror av inflationsbestämda uppräkningar inom gällande skattesystem.

Där betydligt större belopp går till människor med högre inkomster. Inte låg- och medelinkomsttagare.

Indexeringen är alltså en justering för inflationen. De högre beloppen till de högre inkomsttagarna kan alltså beskrivas som att de får en större kompensation för den, räknat i kronor, än de verkligt lågavlönade.

Borgerligheten brukar bemöta den här typen av kritik med att de lågavlönade ju får mer, räknat i procent av lönen. Men som Susanne Sjöstedt på Länstidningen (S) konstaterar, folk betalar mat och boendekostnader med kronor, inte i procent av lönen. De högre avlönade får ett större belopp som inflationskompensation via skattesystemet än vad de lågavlönade får, det är den ekonomiska sanningen.

De skulle ha fått ännu mer om regeringen låtit indexuppräkningen av brytpunkten slå igenom, på det sätt den gjorde förra gången. Enligt uppgift var det Kristerssons rådgivare som, i strid med finansminister Elisabeth Svantessons vilja, stoppade uppräkningen. Det tyder i så fall på att statsministerns rådgivare har mer av politiskt förnuft än finansministern för ett ytterligare påslag av skattesänkningar enbart till de högsta inkomstskikten utöver dem de redan fått hade inte varit särskilt klokt i ett läge där ”vanligt folk som arbetar” har problem att klara de stigande levnadskostnaderna.

Hög tid att alla dessa moderater, som klagar så bittert över att regeringen inte sänker skatterna tillräckligt mycket och tillräckligt fort, har tänkt sig att dagens stora brister inom sjukvård, skola och äldreomsorg ska betalas.

Anne-Marie Lindgren

Och alla de moderater som morrade över denna uteblivna uppräkningen kan väl i dagarna trösta sig med att de högre avlönade kompenseras med höjningar av både rot- och rutavdragen. Dessutom ska visst 3:12- reglerna – alltså de regler som gör det möjligt för delägare i fåmansbolag att ta ut ersättning som kapitalavkastning, som är lägre beskattad, i stället för lön – göras ännu mer generösa.

Eller sammanfattningsvis, regeringens skattepolitik gynnar höginkomsttagare, och den fördelningspolitiska profilen är dålig.

Dessutom är det hög tid att alla dessa moderater, som klagar så bittert över att regeringen inte sänker skatterna tillräckligt mycket och tillräckligt fort, har tänkt sig att dagens stora brister inom sjukvård, skola och äldreomsorg ska betalas. Det duger inte att påstå att de sänkta skatterna ska öka sysselsättningen så mycket att de betalar sig själva.

För det vet vi att de inte gör. De sex hittillsvarande jobbskatteavdragen (eller är de fler? Man tappar räkningen…) har inte gjort det. Det senaste kommer inte heller att göra det.