Anne-Marie Lindgren: Fortfarande svårt för borgerligheten att erkänna privatiseringsmisslyckande

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har utvärderat ”reformen” av Arbetsförmedlingen, som Centern drev igenom i januariavtalet. Och som gick ut på att privata aktörer skulle sköta all förmedling av jobb, med myndigheten bara som kontrollorgan.

Detta skulle, försäkrade Centerns talespersoner trosvisst, leda till att många fler arbetslösa fick jobb.

Det fick de inte, är den korta sammanfattningen av IFAUs studie. De arbetssökande som hänvisades till de privata förmedlarna fick inte jobb i större utsträckning, och inte bättre jobb med högre lön, än de arbetslösa som fått andra typer av insatser. 

Nej, och varför skulle de ha fått det?

Privata aktörer har inga särskilda trollspön att svänga över sina verksamheter, och inga speciella magiska krafter som skiljer dem från offentliganställdas kompetenser. Så ska man alls se några vinster med de senaste decenniernas privatiseringspolitik så är det att de föreställningarna har punkterats.

Det var, som sagt, Centern som drev igenom omgörningen av arbetsförmedlingen, mot hård kritik från alla som visste någonting om arbetsmarknadspolitik. Och vad det beträffar från alla andra som visste vilka effekter den här typen av privatiseringar fått inom andra sektorer. Effekter som tydligt pekade på att det varken skulle bli bättre eller billigare.

Privatiseringspolitiken har ända från början byggt på tro mer än vetande. De har styrts av ideologisk betingade föreställningar om privat företagande, och av bakomliggande starka ekonomiska intressen som ville in i den stora välfärdssektorn. Som alltså kastades in i ett gigantiskt marknadsexperiment utan några som helt sakligt underbyggda analyser av hur marknadsmekanismer och vinstintressen skulle fungera, och hur det skulle påverka kostnader, kvalitet och resursfördelning.

Man kan, möjligen, ursäkta regeringen Bildt, vars propositioner om att släppa fram privata intressenter inom skolan, vården och omsorgen, agerade i god tro; den trodde helt uppenbart på de vackra visioner som målades upp. Och den hade oförnekligt stöd av den dominerande nationalekonomiska teorin.

Men den ursäkten finns i så fall inte för dem som drev igenom ”reformen” av Arbetsförmedlingen. Det fanns tillräckligt mycket av konkreta erfarenheter som visade att den var feltänkt. Men nej då, ”reformen” skulle drivas igenom. 

Men den ursäkten finns i så fall inte för dem som drev igenom ”reformen” av Arbetsförmedlingen. Det fanns tillräckligt mycket av konkreta erfarenheter som visade att den var feltänkt. 

Men nej då, ”reformen” skulle drivas igenom. 

Och fortfarande har borgerligheten enorma svårigheter att såväl erkänna privatiseringsexperimentets misslyckande som förstå orsakerna till det. M, KD och SD inte ens antyder att det skulle finnas några problem. Arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) säger att ”privatiseringarna har drivits för långt” och centerledaren Muharrem Demirok konstaterar att man har sett för mycket till producentintressena. Men några konkreta förslag till förändringar finns inte; tvärtom fortsätter man i praktisk politik med nya förslag efter precis samma linjer som förr. 

Där privat företagande, marknadsmekanismer och ekonomiska incitament tilltros precis samma roll som tidigare, och precis de positiva effekter de bevisligen inte har fått.

Nationalekonomerna har redan omprövat teorierna bakom detta, just därför att empirin – de praktiska erfarenheterna, som de syns i statistiken – visar något annat. Varför är det då så förtvivlat svårt för de politiker, som sitter med ansvaret för de felaktiga åtgärderna och därmed med ansvaret att rätta till dem, att göra samma omprövning?

Centerns budgetpolitiska motion nu i höst är ett nästan skrämmande exempel på denna trosvisshetens seger över existerande kunskaper om vad som fungerar. Alla de åtgärder som föreslås i syfte att öka sysselsättningen – sänkta arbetsgivaravgifter för vissa grupper, (ännu) sämre arbetslöshets- och sjukersättning, minskade resurser till arbetsmarknadsutbildning – har prövats. Och inte gett de tilltänkta effekterna. Arbetsgivare anställer inte fler bara för att det blir billigare. Folk som har svårt att få jobb för att de har få låga kvalifikationer får inte bättre chanser för att arbetslöshetsersättningen sänks. Däremot kan ju möjligheten att bygga på sin utbildning och sin kompetens ha effekt.

Ideologi? Ja, men om nu ideologin, som i det här fallet, handlar om värdet av hög sysselsättning och många i arbete är att få fler i arbete ska man väl kolla vilka metoder som fungerar bäst för det åsyftade resultatet? Och visst, man kan få pröva sig fram med nya metoder, men vad är det för mening i att hålla fast vid metoder som redan prövats och inte visat sig hålla? Handlar det inte om att man då gör ideologi av metoder, inte av syftet med dem?

Eller är det helt enkelt så att de metoderna tjänar vissa bestämda ekonomiska intressen, och att det när det kommer till kritan är det som är det verkligt styrande?

Kanske både C och L borde börja fundera på den konflikt som helt uppenbart finns mellan gynnandet av dessa specifika intressen och de anda värden som man vill värna och tycker är viktiga?

Och rent av börja reflektera kring hur den konflikten kan hanteras?