Anne-Marie Lindgren: En valstrategi med nödvändiga reparationsåtgärder

Samhället går att förändra. Problem går att lösa. Orättvisor kan rättas till.

Det påpekandet utgjorde inledningen till Stefan Löfvens tal vid Socialdemokraternas stora valledarkonferens förra helgen.

Ett påpekande som egentligen är en självklarhet, men i dagens svartsynta debatt där många verkar tävla om att framställa Sverige som ett land i ohejdbar nerförsbacke behöver det faktiskt göras.

Det har dessutom en strategisk fördel. Säger man att samhället går att förändra och problem går att lösa, så säger man ju samtidigt att det finns saker som behöver rättas till, och problem som behöver åtgärdas.

Och att erkänna att det i dag finns problem i Sverige – hur bra det än går i andra avseenden – är nödvändig realism. För väljarna ser problemen, och kommer att misstro politiker som verkar ducka för dem. Om svartmålning är farlig är skönmålning inte heller att rekommendera.

Realism inför problemen, optimism – och helst konkreta förslag – inför möjligheten att lösa dem, alltså.

Det är, delvis, ett nytt upplägg av valstrategin. Valrörelser handlar vanligtvis om förbättringar partierna vill göra, men oftast är det i form av tillägg till sådant som redan finns, alternativt ett bättre sätt att hantera det. Med andra ord, om att fortsätta framåt.

Inte om att stanna till och röja upp i missförhållanden som innebär allvarliga hinder för att fortsätta framåt. Eller att reparera och laga sådant som gått sönder i reformer som gjorts för ganska länge sedan.

Men läget i dag är faktiskt sådant att socialdemokratisk politik i mycket måste handla om sådana reparationsåtgärder. För att först så småningom kunna vandra vidare framåt.

I dagarna har Socialdemokraterna presenterat ett antal förslag som reparerar viktiga brister inom sjukvården i dag, som mer pengar till cancervården, och mer personal generellt inom vården.

LÄS MER: ”S lovar 14 000 fler anställda i vården” /AiP

Det är strategiskt viktiga satsningar, även om man måste bygga under dem med åtgärder för att öka utbildningen av sjukvårdspersonal. Det är satsningar som reparerar brister – och som i den meningen förändrar till det bättre.

Men problemen för sjuka människor handlar i dag inte bara om bristande resurser inom själva vårdorganisationen, utan också i försäkringssystemen. Där behövs också reparationer – och de är sannolikt helt nödvändiga för att tilltron till socialdemokratins vilja att förändra verkligen ska öka.

Regeringens krav på Försäkringskassan att minska sjuktalen har kommit att leda till så hårda bedömningar att sjuka människor, människor som faktiskt inte har reala möjligheter att få ett arbete och försörja sig själva, råkar allvarligt i kläm.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Försäkringskassan kan inte bota sjukdomar, nämligen, lika litet som den kan göra något åt sådana faktorer i arbetslivet som gör att folk blir sjuka.”[/blockquote]

För Försäkringskassans enda möjlighet att få ner sjuktalen är att vara hårdare i sina bedömningar av rätten till sjukskrivning – Försäkringskassan kan inte bota sjukdomar, nämligen, lika litet som den kan göra något åt sådana faktorer i arbetslivet som gör att folk blir sjuka.

Orimligheterna i sjukförsäkringen, lika väl som när det gäller de hårdare reglerna för assistansersättningen, är något socialdemokratin måste ta itu med, om man ska kunna skapa tilltro till viljan att förändra sådant som gått fel de senaste decennierna.

Välfärdspolitiken är en av huvudpunkterna i Socialdemokraternas valstrategi. En punkt som verkar litet mer bortglömd är villkoren i arbetslivet – en fråga som är betydelsefull för både LO-grupperna och stora delar av TCO-grupperna. De frågorna borde ges större plats, eftersom det också här finns en del att reparera.

Dessutom är det frågor som är centrala att driva gentemot Sverigedemokraterna, som här stadigt har ställt sig på arbetsgivarnas linje. Att LO tydligt driver de frågorna i sin valrörelse är ingen anledning för partiet att ligga lågt med dem; tvärtom måste LO-linjen backas upp lika tydligt av partiet.

För jag misstänker att det som gör att S inte riktigt går loss i opinionsmätningarna, trots viktiga satsningar på välfärdspolitiken, det är att många i partiets viktigare väljargrupper inte riktigt litar på att linjen ska hålla fullt ut.