Anne-Marie Lindgren: Ekonomin har behov av alla sina aktörer

Staten kastades ut som aktör på den ekonomiska scenen i den marknadsliberala flodvåg som vällde fram från 1980-talets slut. På sin höjd tilldelades den den statistroll som låg i att skapa goda betingelser för ”marknaden”. Det senare översattes dessutom oftast med ”privat vinstintresse”, som på det hela taget gavs hjälterollen.

I den nya ekonomiska debatt som växer fram internationellt är både samhälle och stat på väg tillbaka som centrala ekonomiska aktörer, som jag visst flera gånger redan skrivit. Det påminner om den vändning som kom under 1930-talet.

Som ju bröt med den gamla föreställningen att staten i lågkonjunkturer skulle dra ner på utgifterna och låta ”marknaden” återhämta sig själv. Visserligen till priset av ökad arbetslöshet och sociala problem, men de skulle ju gå över.

För arbetslösheten skulle pressa ner lönerna och med det produktionskostnaderna. Då skulle företagen kunna anställa fler och arbetslösheten sjunka.

Haken, som många av tidens unga ekonomer pekade på, var förstås att arbetslöshet och lägre löner fick efterfrågan på varor och tjänster att sjunka. Och med sjunkande efterfrågan fanns det ju inte skäl att öka produktionen och anställa fler…

Produktion förutsätter konsumtion, det vill säga efterfrågan, och efterfrågan är beroende av vilka inkomster folk har.

Så i stället borde staten göra tvärtom – öka utgifterna för att hålla uppe sysselsättningen.

Och med det öka efterfrågan på varor och tjänster – och höjd efterfrågan skulle få konjunkturen att vända upp igen. Så att marknaderna återhämtade sig.

Vad de klassiska teorierna förbisåg var att löner inte bara är en kostnad för företagen, utan också förutsättningen för deras intäkter. Produktion förutsätter konsumtion, det vill säga efterfrågan, och efterfrågan är beroende av vilka inkomster folk har. Och vad de nytänkande ekonomerna såg, det var att företagens framgångar och motgångar var beroende av den ekonomiska omgivning de verkade i, och därmed också av andra ekonomiska aktörer.

Varav en var staten.

Dagens omprövningar är något liknande. Ekonomi är en pjäs med många aktörer och reducerar man några av dem till näst intill åskådare blir inte föreställningen bättre, snarare tvärtom.

Så staten kallas fram ur kulisserna och ges åter en bärande roll.

Men på 1930-taletet låg tonvikten vid sysselsättningen. I dagens debatt handlar det om basinvesteringarna, det vill säga allt det som är grundläggande för företagens verksamhet, som elnät, vattendistribution, transportsystem av olika slag och digitala strukturer. Och som är för stort, och kräver för mycket av heltäckande lösningar, för att enskilda företag ska kunna klara det på egen hand.

Ekonomi är en pjäs med många aktörer och reducerar man några av dem till näst intill åskådare blir inte föreställningen bättre, snarare tvärtom.

På 1930-talet kom de anställdas villkor in i form av lönesättningen, i dag handlar det mer om arbetsmiljöer, utvecklingsmöjligheter, arbetsscheman, sammanfattat som att det gäller att vårda humankapitalet, inte bara det ekonomiska kapitalet. Och det, kan man nog tycka, är i förhållande till de senaste decenniernas hela vanvård, i form av allt mer pressade tidsscheman, slimmade personalstaber, mer övertid, delade turer, hyvling, ”flexibilitet” och allt vad det nu heter, en lika stor omsvängning som den som handlade om att hyggliga löner faktisk var bra för företagens avsättningsmöjligheter.

Det är inte bara i ekonomin som staten börjar tilldelas en större roll utan i samhällslivet över huvud taget. Här finns det kanske skäl att inte vara odelat entusiastisk över karaktären på rollen. Den är onekligen starkt repressiv.

Visst, statens uppgift är att i vissa avseenden vara just repressiv. Det måste finnas regler för samhällslivet för att hindra skadliga beteenden, och de måste ytterst upprätthållas genom sanktioner mot dem som bryter mot dem. Här finns oförnekliga konflikter mellan den samhälleliga ordningens krav och den nödvändiga avvägningen av olika intressen mot varandra, och de krav som rör den enskildes rörelsefrihet och personliga integritet.

I vår svenska debatt har mycket länge det individuella perspektivet, kraven på personlig integritet och rörelsefrihet dominerat. Myndighetskontroller av olika slag har minimerats och regelverken har återkommande förenklats.

Nu gäller det rakt motsatta. Mer kontroller och mer övervakning, mer av uppgiftslämnande mellan myndigheterna, hårdare regler av det ena eller andra eller tredje slaget.

Det är inte motiverat. Det är en sorglig sanning att alla människor inte är änglar, och att grovmaskiga regelverk lämnar för stort utrymme åt dessa icke-änglar. Det är också sant att den våldskriminaliteten och den bakomliggande ekonomiska brottsligheten nu är så systemhotande att det kräver andra, mer omfattande spanings- och kontrollmetoder.

Det kan inte avvisas med allmänna hänvisningar till personlig integritet. Men det får inte heller befria oss från nödvändigheten att inse riskerna.

Och i görligaste mån minimera dem. Ska man öka myndigheternas kontrollmöjligheter ska man också se vilka spärrar mot missbruk som behövs.

För det gör det. Behövs, alltså. Och de går att lägga in.

Dessutom kan man tycka att statens roll borde ges en mer sammansatt karaktär. Mer socialt omtänksam, så att säga.