Anne-Marie Lindgren: Budgetnormer är del av den ekonomiska politiken

Ett lands ekonomi är ett rörligt system.  Som egentligen hela tiden är i förändring, under påverkan av både yttre och inre skeenden. Teknisk utveckling, demografiska förändringar och konjunkturcykelns svängningar är något som ständigt förändrar förutsättningarna för de ekonomiska aktörerna, och till det kommer alltid ett antal händelser i omvärlden, av mycket olika slag. Vi har färska erfarenheter av både pandemier och energiprishöjningar, som mycket snabbt förändrar den ekonomiska spelplanen.

Rörliga system kräver rörlig politik. Det som är kloka regler i ett visst läge, med vissa typer av problem, är det inte med nödvändighet i ett annat där problemen är av andra slag. Eller rättare sagt, man kan lugnt utgå från att det krävs andra åtgärder.

Ändå styrs mycket av den ekonomiska debatten av idéer om generella, övergripande regler som alltid måste följas, och som alltid ger goda resultat. Regeln höjda räntor mot stigande inflation är ett exempel. Den har som förutsättning en inflation som drivs av att efterfrågan växer snabbare än utbudet. Men det är inte problemet i dag; det beror på att utbudet av en viss vara (=energi) sjönk långt under den nivå som både närings-och vardagsliv sedan länge anpassats efter. 

Att regelverk, och ekonomisk politik, formas efter vissa betingelser och sedan lever kvar långt efter det att själva betingelserna förändrats är inget ovanligt. Snarare är det det vanliga; ekonomen Lars Jonung beskrev det en gång som att man använda backspegeln som kompass, och det är en träffande bild.

Ett aktuellt exempel är den segdragna diskussionen om det som kallas budgetnormerna. Formellt handlar det om det så kallade överskottsmålet, alltså att statens finansiella sparande över en konjunkturcykel ska motsvara en tredjedels procent av BNP. Med andra ord ska statsbudgeten gå med överskott över konjunkturcykeln. Idén är dels ett bygga upp en buffert för kommande behov, dels att hålla viss disciplin på riksdagsledamöterna att inte rösta fram ofinansierade reformer utan tanke på kostnaderna.

Det senare ska ses mot bakgrund av de mycket stora och svårhanterliga underskott i statsbudgeten som regeringen Bild på sin tid orsakade. Och som var rätt tufft att reda upp.

Nu är ju längden av konjunkturcyklar litet svåra att beräkna exakt, särskilt i förskott, och riksdagen har nog i ärlighetens namn svajat en hel del i beräkningarna av vad man kan tillåta sig i form av ”extra” utgifter (eller skattesänkningar). Men det innebär oförneklig begränsningar i möjligheterna att lånefinansiera den typ av mycket stora behov av investeringar i sådant som järnvägen, elnätet och de nedslitna vatten- och avloppssystemen som Sverige nu har.

Vi som var med under 1990-talets budget-och finanskris är förmodligen inte lika beredda som yngre generationer att bara släppa kraven på budgetdisciplin. Tanken på den sittande regeringens uppenbara oförmåga att inse sambandet mellan de utgiftsökningar den glatt utlovar och de skattesänkningar, det vill säga inkomstminskningar, den lika glatt säger sig eftersträva är något avskräckande. 

Vi som var med under 1990-talets budget-och finanskris är förmodligen inte lika beredda som yngre generationer att bara släppa kraven på budgetdisciplin.

Anne-Marie Lindgren

Och jag blir direkt häpen när jag hör normalt kloka och reflekterande personer tycka att vaddå, vi kan väl låna till sjukvård och skola också, det är ju verksamheter som kan ses som investeringar med tanke på deras stora betydelse för utbudet och kvaliteten hos arbetskraften. Visst, man kan se det så. Men det är alltså årligen återkommande kostnader för återkommande, löpande verksamheter – och återkommande, löpande utgifter och verksamheter ska man betala med löpande inkomster. 

Annars hamnar man snart i otrevligt höga ränteutgifter (som på 1990-talet). Och sannolikt så småningom risken att tappa i kreditvärdighet och få betala ännu högre räntor.

Att bygga ut elnätet, rusta upp järnvägen eller förnya vatten- och avloppssystemen är en annan typ av åtgärder än vård och skola. Kostnaden uppstår under en kortare period, användningen löper under betydligt längre tid. Att låna pengar kortsiktigt till stora utgifter för långsiktigt användbara nyttigheter är alltså bara att fördela om utgiften (=räntor och amortering) över en likaså längre period. Så länge åtaganden för detta ligger inom ramen för vad stabiliteten i den egna ekonomin tål är det inget problem.

Och då hör det till saken att den svenska statsskulden, även med en lånefinansiering av de kostnader nyinvesteringarna kan beräknas kräva, skulle ligga fortsatt långt under det tillåtna EU-taket.

Dessutom, vad är alternativet? Skattehöjningar? Nja, med tanke på vad som krävs i den vägen för att klara löpande åtaganden inom vården och försvaret (och en del till) är det knappast realistiskt. Detsamma gäller om avgiftshöjningar.

Avstå från investeringarna och låta bristerna – och det rena förfallet – fortsätta?

Ursäkta, men hur bra skulle det vara för svensk ekonomi? 

Det behövs budgetnormer. Men de ska ses som en av delarna i den ekonomiska politiken, inte som utgångspunkten för den. Och vägs ihop de olika, men lika viktiga, krav på den ekonomiska politiken som dagens läge ställer.