Anne-Marie Lindgren: Allianspolitik har öppnat för ekonomisk brottslighet

Moderaterna driver hårt kraven på hårdare insatser mot gängkriminaliteten. Men vi är nog många som tycker att åtgärdsförslagen är väl ensidiga. De handlar så gott som uteslutande om polisiära – i sig nödvändiga – insatser mot redan etablerade gäng, och nästan inte alls om åtgärder för att förhindra att nya ungdomar dras in.

Vi har ett aktuellt exempel i Stockholm, kanske inte särskilt ”stort” men talande.

I våras slog lärarna vid Hjulstaskolan larm om stora brister – 80 procent av lärarkåren skrev under ett brev till grundskolechefen i staden, skyddsombudet anmälde till Arbetsmiljöverket och elevhälsoteamet kontaktade den ansvariga chefen i stadsförvaltningen. Ingenting hände.

Nu har oroliga och upprörda föräldrar efter flera möten anmält skolan till Skolinspektionen för allvarliga brister i både undervisning, tillsyn och säkerhet.

Hjulstaskolan finns på Järvafältet, en av de delar av Stockholm som brukar omtalas som ”särskilt utsatt”, med en kriminalitet som påverkar vardagen i området. Många barn har dåliga svenskkunskaper; bara en dryg tredjedel av niorna klarade kunskapsmålen 2019.

Med andra ord, det är den typ av område där riskerna inte är obetydliga för att ungdomar dras till kriminella gäng, och där det alltså är oerhört viktigt att skolan på allvar kan ge alternativ till det. Så man kan ju tycka att en kommunledning som, likt Stockholms, är mycket engagerad i den kriminalpolitiska debatten borde ta ytterst allvarligt på en rapport om akuta brister i en skola i ett socialt pressat område, och omedelbart ta itu med att åtgärda dem.

Men nej. De ledande moderaterna ställer ett antal krav på regeringen om fler poliser och hårdare straff, samt initierar en kommunal satsning på fler ordningsvakter. Om man alls gör något för att förstärka skola och socialtjänst, exempelvis på Järva – åtgärder man som kommunledning kan vidta direkt, utan att bråka med regeringen – är man i så fall påfallande tyst om det…

På liknande sätt är det med den ekonomiska brottsligheten. När nu debatten börjat vidgas till att handla om de krafter som finns bakom själva gängen sprider sig mest en förvirrad tystnad på moderat håll.

För det är ju alltså så att en inte obetydlig del av den ekonomiska brottslighetens tillväxt under senare år, och särskilt då dess breddning till arbetsmarknads- och välfärdskriminalitet, kan förklaras med beslut från alliansregeringen, som öppnat ett antal nya stora möjligheter för oseriösa, kriminella, aktörer.

Man kan naturligtvis efterlysa (och genomföra) stärkta kontrollmekanismer, och här har en hel del redan gjorts, bland annat i form av bättre samarbete, både nationellt och lokalt, mellan bland annat polisen, socialtjänsten, tullen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket. Södertälje och Göteborg ger exempel på hur sådan samverkan kunnat påverka just brotten mot välfärdssektorn, och nyligen ledde ett sådant samarbete till att över 6 miljoner kronor kunde tas i beslag från kriminella grupperingar.

Mer både kan och behöver göras – det finns en del förslag både i den tidigare statliga utredningen om åtgärder mot välfärdsbrott och i de årliga myndighetsgemensamma rapporterna om den organiserade kriminaliteten.

Men, precis som när det gäller miljöpolitiken – det räcker inte med att hålla emot och att städa i efterskott. Det måste vara rent från början. Med andras ord, man måste ge sig på det som möjliggör kriminaliteten.

Och det är i lite väl många avseenden en aningslös lagstiftning. I ivern att släppa in privatföretag i välfärdssektorn, och i största allmänhet underlätta för småföretagande har borgerligheten stiftat lagar som samtidigt öppnar dörrarna på vid gavel för inte bara oseriösa utan direkt kriminella aktörer. De tretton myndigheterna – bland andra Skatteverket, Tullen, Polisen, Kronofogden, Arbetsförmedlingen – konstaterade i sin senaste rapport att företagande har blivit ett brottsverktyg.

För det är lätt att starta företag – mycket låga krav på eget kapital, inget revisionskrav på småföretag, etcetera. Inom verksamheter som hemtjänst och personlig assistans finns ett antal exempel på bedrägerier mot välfärdssektorn; Södertälje avskaffade sin LOV för några år sedan för att den lagen ger för stora möjligheter för icke-seriösa aktörer att ta sig in.

Företag kan bildas för att möjliggöra import av arbetskraft, som får betala för sitt arbetsgivarintyg och sedan jobba på stenhårda villkor. Företag kan bildas för att möjliggöra fusk med anställningsbidrag eller lönegarantier, för att tvätta svarta pengar eller för att utgöra en skenbart laglig fasad för ett ental icke legala verksamheter. Och så vidare.

Det är en tvingande nödvändighet, för att alls driva tillbaka den organiserade brottsligheten, att inte bara skärpa kontrollmöjligheterna utan att också försvåra möjligheterna att alls starta och driva företag i rent kriminella syften.

Det må vara svårsmält för Moderaterna, men menar man allvar med åtgärder mot gängkriminaliteten kommer man inte undan.