Aida Hadžialić: Därför är Ukrainas sak också vår

Min familj tvingades fly när jag var fem år. Landet jag föddes i förnekades rätten att försvara sig. Ett internationellt vapenembargo riktades i stället mot Bosnien. Den bosniska regeringen kunde därmed inte försvara sig mot den serbiska presidenten Slobodan Miloševićs aggression.

FNs generalsekreterare Kofi Annan beskrev i efterhand hur ”vapenembargot inte gjorde mycket mer än att frysa den militära balansen i det forna Jugoslavien. Det bibehöll serbernas överväldigande militära dominans och berövade Bosnien-Hercegovina dess rätt till självförsvar”.

Vad följderna blev?

En noga och strategiskt utförd etnisk rensning och ett folkmord utspelade sig mitt framför omvärldens ögon. Ingen agerade när de serbiska styrkorna skiljde ut män och pojkar och ledde dem till slakt. Världen var neutral trots att krigsbrotten kunde följas i varje tv-kanal och ägde rum bara några få flygtimmar från Stockholm.

Europa?

De tittade på.

När jag skriver den här krönikan pågår Rysslands brutala aggression mot Ukraina. Krigsbrott begås mot civilbefolkningen. Bostadshus bombas och lidandet är oerhört. Miljoner människor kommer att vara på flykt. Tusentals oskyldiga liv kommer att släckas. Amnesty rapporterar om hur olagliga klusterbomber används och att den ryska aggressionen riktar sig mot civila mål.

Återigen ekar flyglarmen över en suverän stat i Europa.

Sverige har samtidigt valt att skicka försvarsvapen och förnödenheter till Ukraina. Hundratals länder fördömer den ryska aggressionen. Den kallas för sitt rätta namn: Ett krigsbrott och ett flagrant brott mot internationell rätt. Ett enat väst och Nato riktar nu enorma sanktioner mot Ryssland och bistår Ukraina militärt så att landets regering inte förnekas rätten att kunna försvara sig.

Genom att förse en krigförande stat med vapen har Sverige därmed brutit den praxis av neutralitet man följt sedan 1939 då Sovjetunionen attackerade Finland. Den svenska regeringen utesluter inte heller att man kan komma att rikta ytterligare stöd till Ukraina.

Det är ett beslut jag hyllar. Som svensk. Men också som svensk som föddes i Bosnien. För efter riksdagens beslut förra veckan kommer Sverige denna gång att ha valt att stå på rätt sida av historien.

Suveräna stater i vårt närområde måste ges rätten att försvara sig mot aggression.

Alternativet är att stå neutral som Vänsterpartiet gjorde i riksdagens kammare när de reserverade sig som enda parti mot att bistå Ukraina militärt. Partiet tycks ha missförstått vad kriget handlar om. Det är inte en strid mellan två jämställda parter där neutraliteten är ett val. Neutralitet kan inte existera när parterna inte är jämställda. Det finns ingenting neutralt i att titta på och låta våldet triumfera.

Själv minns jag händelserna i områden som Foča, Prijedor, Sanski Most, Vlasenica, Kotor Varoš, Višegrad, Banja Luka, Trebinje och andra platser i Bosnien där den etniska rensningen ägde rum. Hur serbisk aggression riktades mot människor som inte kunde försvara sig.

En klok person skrev en gång att minnet är demokratins kollektiva självförsvar. Därför måste vi lära oss av historien. Ingen stat i vårt närområde ska behöva försvara folkrättens principer ensamt.

Ukrainas sak är vår.

Aida Hadžialić (S) är regionråd i opposition i Region Stockholm