Adnan Habibija: Tidöpartierna löser inte matchningsproblemen

Sverige är på väg in i en lågkonjunktur. Kombinationen av en långtidsarbetslöshet med över 150 000 personer och kärvare tider med en ökande arbetslöshet talar för att den aktiva arbetsmarknadspolitiken behöver rustas upp kraftigt. Någon upprustning går dock inte att finna varken i Tidöavtalet eller höstbudgeten.

Trots det försämrade konjunkturläget kommer efterfrågan på arbetskraft vara stark inom en rad yrken under lång tid. Faktorer som den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning och den snabba strukturomvandlingen med en teknisk och digital framväxt skapar ett långsiktigt stort behov av personal inom sjukvården, äldreomsorgen och it-sektorn. Den nödvändiga klimatomställningen har därtill redan bidragit till arbetskraftsbrist inom yrken som är kopplade till energieffektivisering, såsom solcellsmontörer, vindkraftstekniker och installationselektriker. Om samhället inte löser dessa kompetensförsörjningsproblem kommer välfärden att bli lidande och takten inom såväl digitaliseringen som klimatomställningen och den gröna nyindustrialiseringen att behöva dras ned. Andra länder kan komma att springa i väg i utvecklingen.

Det är positivt att Tidöpartierna verkar se problemen. Tidöavtalet nämner att ”en rekordhög långtidsarbetslöshet kombineras med rekordhög brist på arbetskraft”. Men avtalets repressiva inriktning för jobbpolitiken – med sänkta ersättningar och tuffare krav, framför allt för grupper med utsatt ställning såsom nyanlända och personer med funktionsnedsättning – har dåliga förutsättningar att lösa dem. Säkert är dock att politiken kommer leverera ökad ojämlikhet och en press som tvingar arbetslösa ta första bästa låglönejobb.

Det behövs en mer ambitiös inriktning där de arbetsmarknadspolitiska insatserna skalas upp så att en större del av de arbetslösa kan rustas för att ta framtidens jobb.

En viktig insats i detta avseende är den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Det är anmärkningsvärt att ambitionerna har dragits ned så mycket att antalet utbildningsdeltagare sjunkit till 6 000. Januariavtalet utlovade fler platser, från då 7 000. Det är uppenbart att den S-ledda regeringen inte gjorde tillräckligt för att nå målet om 12 000 deltagare.

Även utbildningar inom det reguljära utbildningssystemet är betydelsefulla, inte minst för att tillgodose behoven inom vård, skola och omsorg. Det är bra att förutsättningarna att använda reguljära studier i arbetsmarknadspolitiken har förbättrats under S tid vid makten, inte minst genom utbildningsplikten för nyanlända från 2018 och 2020 års utvidgade möjligheter att anvisa arbetslösa till studier med aktivitetsstöd. Men brister i genomförandet och en svag beslutskapacitet hos Arbetsförmedlingen till följd av budgetneddragningar har bidragit till låga volymer.

Även intensiva förmedlingsinsatser kan trycka ner arbetslösheten. Sådana insatser kan dessutom vara samhällsekonomisk lönsamma. Därför är det bekymmersamt att politikens fokus de senaste åren har varit på den ideologiskt drivna privatiseringen av matchningen i form av skapandet av rusta och matcha. Tjänsten levererar ett klent stöd i jobbsökandet – i genomsnitt tolv timmars personligt stöd per månad. För skapa en marknad har antalet deltagare i tjänsten ökat till hela 70 000. Det har skett på bekostnad av andra insatser, trots att det inte finns belägg för att privata matchningstjänster skulle vara mer effektiva.

Regeringens nedskärningar är ofattbara, i ett läge när långtidsarbetslösheten stigit och bedöms öka än mer.

Samtidigt har insatsen jämställd etablering som erbjöds i Arbetsförmedlingens regi lagts ned. Konceptet byggde på en gedigen kartläggning av nyanländas formella och informella kompetens, språkutbildning och tidigt och intensivt matchningsstöd. En utvärdering visar att sannolikheten att vara i arbete och studier ökade med åtta procentenheter. Metoden var arbetsintensiv, men hade en lägre kostnad än det privata stödet och var – tack vare goda resultat – kostnadseffektiv.

Subventionerade jobb är ett viktigt komplement till utbildningsinsatser och förmedlingsstöd för grupper med svag arbetsmarknadsanknytning. I detta sammanhang är de neddragningar och avveckling av extratjänster som M, KD och SD drev igenom förra mandatperioden problematiska. Den nyss presenterade höstbudgeten lugnar inte oron. Under 2023 satsas knappt sju miljarder kronor på arbetsmarknadspolitiska program och insatser, vilket kan jämföras med 13 miljarder under högkonjunkturåret 2018. Regeringens nedskärningar är ofattbara, i ett läge när långtidsarbetslösheten stigit och bedöms öka än mer.

För oss på LO är det tydligt att en sänkt arbetslöshet och förbättrad kompetenshöjning kan gå hand i hand. De båda flugorna kan slås med rätt utformad arbetsmarknadspolitik. Men regeringens repressiva flugsmälla kommer varken trycka ned arbetslösheten eller motverka brist på arbetskraft.

Vi kommer att agera blåslampa för att regeringen ska ge styrning och resurser till Arbetsförmedlingen så att antalet deltagare i yrkesutbildningar, intensiva förmedlingsinsatser och subventionerade jobb kan öka. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna som gjorde flera arbetsmarknadspolitiska tabbar under förra mandatperioden har nu chansen att göra en nystart och hjälpa till i det arbetet.

Adnan Habibija är arbetsmarknadspolitisk utredare på LO.