Prova på,
första månaden gratis.

Dadgostar bör prioritera Vänsterpartiets kongressbeslut över ministerkravet

Dadgostar bör prioritera Vänsterpartiets kongressbeslut över ministerkravet

Fotograf: Agnes Stuber (montage av AiP)

Till syvende och sist valde Centerpartiet ändå Socialdemokraternas totalpaket framför Moderaternas. I alla fall i detta skede. Nu krävs bara att Vänsterpartiet prioriterar det man säger sig prioritera: att få igenom den politik som ingår i Vänsterpartiets kongressbeslut.

Efter två totalpaket och mycket om och men valde Centerpartiet till slut Magdalena Anderssons totalpaket framför Ulf Kristerssons. Detta innebär inte att en regering snart är i hamn. Däremot innebär det att de rödgrönas chanser att bilda regering inte tog slut här och nu.

Vägen framåt kommer att kräva kompromisser från både C och V. Annars är det dags att börja trycka nya valaffischer, eller förbereda sig för många år i bitter opposition mot det mest nyliberala högerprojekt som Sverige någonsin skådat.

Kräver sakpolitiken ministrar?

Vänsterpartiet har återkommande hävdat att de ministerkrav som man driver handlar om att få igenom partiets sakpolitik.

Vänsterpartister brukar själva ofta lyfta partiets förhandlingsframgång om borttagande av stupstocken i sjukförsäkringen som ett exempel på hur överenskommen politik kan eroderas inne på departementet. De menar att de S-ministrarna genom regleringsbrev såg till att det ändå inte blev någon skillnad. Trots att Vänsterpartiet fick slopandet av stupstocken i regeringsförhandlingarna 2014, ledde styrningen av Försäkringskassan ändå till att fler blev utförsäkrade. Eftersom Vänsterpartiet saknade ministerposter kunde Socialdemokraterna dribbla bort reformen, enligt vänsterpartisterna. 

Det tycks vara ett starkt argument. Men vid närmare granskning saknar det bärkraft.

Goda möjligheter för V-politik utanför regering

För det första är det värt att komma ihåg svårigheten i att “dribbla bort” särskilt många vallöften med myndighetsstyrning. Hur skulle ett regleringsbrev kunna trolla bort högre barnbidrag, fler miljarder åt välfärden eller stora investeringar i fler bostäder?

Samma mandatperiod som vissa Vänsterpartister idag fnyser åt som reformlös, 2014-2018, var i själva verket en buffé av V-politik. Enligt Vänsterpartiet själva drev de igenom många politiska reformer och satsningar: höjt CSN, höjt barnbidrag, gratis glasögon till barn, gratis tandvård för unga, gratis läkemedel till barn, höjt golv i A-kassan och mycket mycket mer. Man gjorde vardagen lättare för vanligt folk, precis som man har lovat att man vill göra denna mandatperiod.

För det andra finns det upplägg för en samverkan som erbjuder Vänsterpartiet mer inflytande över implementeringen av vallöftena än vad de hade 2014 till 2018. Under Tidösamarbetet behövde regleringsbreven som berör gemensamma prioriteringar förhandlas mellan alla Tidöpartier på samordningskanslierna. Det gav Sverigedemokraterna ett löpande inflytande över politiken som säkerställde att den gemensamt överenskomna politiken utformades på ett sätt som funkade för dem. Den som har läst L’amour Toujours av Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson vet makten som sitter i ett samordningskansli. 

Precis som för Sverigedemokraterna går det att lägga upp för att Vänsterpartiet skulle kunna få ministerposter nästa mandatperiod, något denna ledarsida tidigare förespråkat. Steget att gå från tät samverkan mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet till regeringssamverkan kommer vara mycket mindre än att hoppa från öppen konflikt till regeringssamverkan direkt.

Ministerkravet riskerar Vänsterpartiets kongressbeslut

Skulle ministerposter denna mandatperiod verkligen vara en fast röd linje för Vänsterpartiet innebär det att motiveringarna man framför för kravet inte stämmer. Utan att det snarare rör sig om andra skäl, såsom att legitimera partiet gentemot väljare. Men i så fall vore det ärligare och mer begripligt gentemot väljarna att säga så. Däremot skulle det bryta mot Vänsterpartiets kongressbeslutet att ministerkravet grundar sig just i att det är en “förutsättning för den progressiva politik som krävs”

Vänsterpartiets valplattform innehåller 19 paragrafer. Varav 1.5 handlar om regeringsbildningen. Vänsterpartiet må ha kongressbeslut på att man ska ingå i regeringen. Men då äventyrar man övriga 92 procent av sina kongressbeslut. Det finns alltså ingen väg framåt där Vänsterpartiet får allt. Men det finns goda möjligheter att få mycket.

Centerpartiet kommer givetvis att streta emot. De kommer dessutom förvänta sig att Socialdemokraterna tacklar ned Vänsterpartiet om de skulle komma med allt för orimliga krav. Precis som Vänsterpartister har levt i förhoppningen att allt som behövs för att pressa fram V-ministrar är att de övertygar Magdalena Andersson om att pressa Centerpartiet.

Det finns något smått ironiskt över att Centerpartiet och Vänsterpartiet ser Socialdemokraterna både som ett parti som man enkelt kan köra över, och som ett parti som kan brotta ned den andra motparten i regeringsförhandlingarna.

Faktum är dock att båda partier kommer behöva offra något. Centerpartiet behöver ge med sig kring en del av sakpolitiken. Vänsterpartiet behöver släppa kravet på ministrar. Ju fortare båda partier inser det, desto snabbare kan Sverige få en handlingskraftig och progressiv regering. Det vore ett totalpaket som alla kan leva med!

Annons: