V bör på sikt kunna ingå i en bred mitten-vänsterregering
Det är fortfarande mest sannolikt att det till slut blir Magdalena Andersson som kan bilda en regering. För att komma bort från låsningarna behöver alla inblandade partier kompromissa och börja bygga förtroende hos varandra. Det uttalade målet bör vara att inom några år kunna bilda en bred mitten-vänsterregering, som både Centerpartiet och Vänsterpartiet kan ingå i. Det skulle dock förutsätta att en S-MP-regering kan tillträda nu, med stort inflytande för C och V över sakpolitiken, budgeten och med regeringstjänstemän i regeringskansliet
Tåget har inte gått för att bilda en socialdemokratiskt ledd regering. Läget var betydligt svårare 2018, då C och L tvingades bryta upp Alliansen och överge sin statsministerkandidat. Nu är det trots allt fyra partier som har varit i opposition mot Tidöpartierna, som alla har pekat ut samma statsministerkandidat, och som S i olika konstellationer har samarbetat med om budgetar och regeringsförklaringar förut.
Fokus behöver nu läggas på att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan partierna
Men för att Magdalena Andersson ska acceptera ett nytt sonderingsuppdrag måste det finnas en realistisk väg framåt. Det lär förutsätta nya besked eller ställningstaganden. Fokus behöver nu läggas på att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan partierna. Det skulle exempelvis kunna ske genom att de fyra rödgröna mitten-vänsterpartierna enas om ett nära samarbete som kan sträcka sig längre än en mandatperiod. Efter en gedigen förtroendeskapande process bör samtliga fyra rödgröna mitten-vänsterpartier kunna ingå i en regering. Initialt är det däremot rimligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar regering – med stort inflytande och regeringstjänstemän för Vänsterpartiet och Centerpartiet.
Regeringsförhandlingarna behöver utgå från det faktum att väljarna röstade bort Tidöpartierna och deras politik. Men en regeringssamverkan behöver även utgå från det som förenar de fyra mitten-vänsterpartierna: bland annat ökad och hållbar tillväxt, krafttag mot den höga arbetslösheten, ökade resurser till välfärden, en ambitiös klimatpolitik, stopp för utvisningspolitik och att skuldbelägga invandrare, satsningar på bistånd, folkbildning och kultur samt att inte normalisera lögner och polarisering.
Om mitten-vänsterpartierna misslyckas med att komma överens skulle de för lång tid framöver förlora väljarnas förtroende. Ett extraval skulle öppna dörren för fyra år till med en radikal högerpolitik. Att Centerpartiet istället skulle gå över till Tidöpartierna är dödfött. Det skulle leda till en skoningslös svekdebatt från de egna väljarna – följt av regeringskriser och beroende av ett centerhatande Sverigedemokraterna.
Det är nu dags att börja arbeta för ett förhandlingsresultat som kan bäras av alla. Då behöver alla också kompromissa.
Förutom kravet på regeringsmedverkan har Vänsterpartiet haft en öppen och konstruktiv ingång i frågan om samarbete med de övriga mitten-vänsterpartierna. Tyvärr har Vänsterpartiets återkommande problem med valfusk och extremism, fortsatta mål att lämna Nato samt agerande i årets talmansomröstning knappast bidragit till att övertyga om att partiet är redo att sitta i regering redan nu. En påtvingad regeringsmedverkan redan från start skulle bädda för en skakig regeringsperiod, underminerad av misstro och oro för fler skandaler. Det skulle lägga en grund för en högerseger 2030. Men om Vänsterpartiet får tid på sig att reda ut problemen i sitt parti, bidrar till att bygga ömsesidigt förtroende och accepterar det svenska Natomedlemskapet så bör även de kunna ingå i en fyrpartiregering längre fram.
Istället för att utgå från att förhandlingarna endast gäller denna mandatperiod skulle ett åttaårsperspektiv därför kunna skapa en möjlig väg bort från dagens låsningar. Initialt skulle samtliga fyra mitten-vänsterpartier kunna enas om att låta Socialdemokraterna och Miljöpartiet bilda regering redan nu. Centerpartiet och Vänsterpartiet skulle garanteras stort inflytande över budget, få igenom några av sina respektive hjärtefrågor (som övriga kan leva med) i en regeringsförklaring samt få tjänstemän i Regeringskansliet.
Samtidigt skulle överenskommelsen kunna peka ut en process för att börja komma samman som ett lag: öka förståelsen och respekten för varandras utgångspunkter, skapa en vi-känsla och börja ersätta misstro med ökat förtroende. Ett uttalat mål skulle i så fall kunna vara att gå till val som ett samlat regeringsalternativ 2030. Om en sådan förtroendebyggande process går fortare än så, och samtliga fyra mitten- och vänsterpartier kan enas om detta, så skulle en majoritetsregering med både socialdemokratiska, miljöpartistiska, centerpartistiska och vänsterpartistiska minister kunna tillträda redan före nästa val.
Vänsterpartiet skulle då behöva frångå målet att sitta med i en regering redan från start. Men de skulle i gengäld vinna ett mer långsiktigt och hållbart löfte om regeringsmedverkan, så fort det finns ett tillräckligt ömsesidigt förtroende. Det förutsätter dock givetvis att de också ägnar de närmaste åren åt att ”få ordning på torpet” när det gäller deras kandidater och förtroendevalda.
Centerpartiets krav att Vänsterpartiet inte ska sitta i den regering som nu i så fall kan tillträda skulle då hörsammas. Centerpartiet skulle dock behöva inse att oenigheten på mitten-vänstersidan gynnade högersidan denna valrörelse. Lika rimligt som det är att motsätta sig Vänsterpartiet i regering idag, är det orimligt att långsiktigt upprätthålla en hög konfliktnivå med ett parti som det egna regeringsalternativet är beroende av.
Blockpolitiken är egentligen av ondo. Men ”it takes two to tango”. Högerpartierna tycks ha surrat sig vid Tidömasten. Därför skulle Socialdemokraterna och Centerpartiet tvingas acceptera att det inte är sannolikt att blockpolitiken under överskådlig framtid upplöses. Men de skulle få ett regeringsunderlag med incitament att bli mer sammansvetsat över tid och på sikt kunna bilda en majoritetsregering.
Samtliga fyra rödgröna mitten-vänsterpartier skulle behöva kompromissa för att uppnå något som vore bra för Sverige: att ersätta Tidöpartiernas skadliga politik med en ny politisk inriktning.
Daniel Färm, politisk redaktör Aktuellt i Politiken
