När Vänsterpartiet vänstrar förlorar de sitt övertag
Magdalena Andersson var tvungen att markera mot att Vänsterpartiet nu gick samman med Moderaterna i talmansvalet, skriver Daniel Färm
Att Magdalena Andersson lämnar tillbaka sonderingsuppdraget visar framför allt att Vänsterpartiet behöver bli bättre på att förstå förhandlingsdynamik och -logik. Det är inte den som medan samtal pågår pratar mest i medier eller är beredd att gå samman med de gemensamma huvudmotståndarna som vinner i en förhandling. Tvärtom. När Vänsterpartiet vänstrar förlorar de det övertag som de hade hoppats att hoten och kommentarerna i media skulle leda till. Nu sitter de med dumstruten. Och med sina offentliga hot verkningslösa. Men de har också kastat in Sverige i stor onödig osäkerhet.
Vänsterpartiet trodde att de genom att gå samman med Moderaterna i talmansvalet kunde köra hårt med Socialdemokraterna. De tänkte nog att en maktsugen Magdalena Andersson skulle få känna på hur det känns att bli behandlad på ett barskt sätt. De ville straffa Magdalena Andersson, och hoppades kanske att hon skulle böna och be om att de skulle ändra sig. Genom att lämna tillbaka sonderingsuppdraget har S-ledaren synat deras kort. Vilka är egentligen alternativen för Vänsterpartiet? Hur gillar deras väljare att de nu har gått samman med Moderaterna och Sverigedemokraterna i den första viktiga omröstningen i den nya riksdagen?
Dadgostars vänstrande med högerpartierna ger Vänsterpartiets partinamn en helt ny innebörd
Alla som har följt Magdalena Andersson vet att hon är en ”no bullshit”-sosse. Hon säger som det är och har inte mycket till övers för annat än raka rör. Den här gången drog hon sannolikt slutsatsen att Vänsterpartiets agerande i talmansfrågan hade bäddat för att de hade trott sig kunna köra liknande tricks vid ett samarbete. Då gäller det att markera direkt och tydligt. Om man säger sig vilja ingå i ett samarbete för en ny regering så kan man inte göra upp med motståndarna mitt under pågående sondering. Nooshi Dadgostars vänstrande med högerpartierna ger Vänsterpartiets partinamn en helt ny innebörd.
Det är i skrivande stund för tidigt att säga vad som händer nu. Bollen skulle kunna gå över till Ulf Kristersson, som med stöd av övriga Tidöpartier skulle få majoritet om även Vänsterpartiet kan tolerera honom. Nu har Vänsterpartiet förvisso varit tydliga med att de inte har för avsikt att rösta på Ulf Kristersson som statsminister.
Norlén har tidigare visat sig beredd att agera som moderat kampanjarbetare
Men när Andreas Norlén nu väljs om, så blir frågan om vem som får nästa sonderingsuppdrag därför ett första test på huruvida han kan anses ”stå över käbblet”. Han kan de facto försvåra eller underlätta processen. Norlén har tidigare visat sig beredd att agera som moderat kampanjarbetare, när han i somras lät riksdagen blixtinkallas för att tvinga fram en omröstning om slopandet av mängdrabatten – en av de frågor som Moderaterna sedan spred omfattande skrämselpropaganda om, riktat mot Socialdemokraterna. Men han har också visat att han har kunnat agera på det oberoende sätt som man kan förvänta sig. Hur han agerar nu återstår att se.
Om Kristersson skulle få uppdraget att bilda en regering kommer Moderaterna försöka få över Centerpartiet till Tidösidan. Den tanken är sannolikt dödfödd. För det första har Centerpartiet – till skillnad från Vänsterpartiet – varit lojala med praxis att talmannen ska komma från det största partiet bland de som väljarna gav en majoritet. Att gå över till Tidösidan vore ett lika förödande som osannolikt svek mot Centerpartiets i väljarna ögon viktigaste vallöfte: att inte ingå i samma regeringsunderlag som SD. Men det finns även andra skäl till att Centerpartiet inte bör öppna dörren högerut. Det är redan ”för trångt” i högerhörnet, för att det ska löna sig för ett femte Tidöparti. Det finns en mängd skillnader rent sakpolitiskt, till exempel i synen på klimatet, arbetslösheten, välfärden, demokratin, integrationen och de för väljarna så viktiga värderingsfrågorna. Att sluta en överenskommelse med centerhatande och -hånande Sverigedemokraterna och Liberalerna skulle dessutom borga för fyra år av tjafs, liksom återkommande regeringskriser under mandatperioden.
Det är just därför som Magdalena Andersson nu behövde ”sätta hårt mot hårt” gentemot Vänsterpartiet. Talmansvalet må vara mindre viktigt för Vänsterpartiet. Men för Socialdemokraterna – och i sak – är det viktigt. Framför allt handlar S-ledarens beska besked dock om att man måste kunna lita på sina samarbetspartners. Annars har man inget att bygga vidare på. Om Vänsterpartiet inte insåg det tidigare, så lär budskapet ha gått fram nu. Frågan är om det är för sent?
Talmannen kan dock även låta bollen gå tillbaka till Andersson – om det har kommit nya avgörande besked som motiverar det
Talmannen kan dock även låta bollen gå tillbaka till Andersson – om det har kommit nya avgörande besked som motiverar det. Det vore inte orimligt. Den som kan räkna till minst 51 (procent) inser snabbt att Ulf Kristersson bara kan få det om Vänsterpartiet eller Centerpartiet skulle ”gå över” till andra sidan. Dadgostar står nu därför inför ett val: antingen ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsminister – eller lämna besked till talmannen som ändrar bedömningen av förutsättningarna för en mitten-vänsterregering.
Om S-ledaren får tillbaka sonderingsuppdraget är det viktigt att låta den fortsatta processen präglas av konstruktivitet och pragmatism – från alla inblandade parter. En ny inriktning för Sverige är för viktig för att schabbla bort.
Daniel Färm är politisk redaktör
