En reform för kulturens infrastruktur, tack!
Mycket ska man behöva stå ut med men när KD, Liberalerna och Sverigedemokraterna den senaste månaden lovat mer pengar till studie- och bildningsförbunden gick min gräns. Det är så oerhört dumt och destruktivt.
Tidöregeringen har haft ett gemensamt politiskt projekt i att montera ner folkbildningen vilket demonstrerats i både ord och handling. En tredjedel av finansieringen har strypts med konsekvensen att 1000 personer sagts upp och en femtedel av studieförbunden har helt fått kasta in handduken och finns inte längre. Replokaler har bommats igen och 8000 speltillfällen för unga har inte kunnat bli av. I 4 av 10 kommuner står nu lokaler utan ljud, ljus och drömmar. Värst drabbad är landsbygden och det ideella arbetet kan inte täcka upp – tvärtom minskar det ännu mer drastiskt när resurserna för infrastrukturen försvinner. Detta är resultatet av en medveten politik och cynismen i att inte stå upp för den är gränslös.
Vad som gått mer under radarn är den svältkur kulturens riksorganisationer är satt på.
Konsekvenserna för studieförbunden har fått mycket uppmärksamhet och en ny regering kommer med säkerhet att återföra medel. Vad som gått mer under radarn är den svältkur kulturens riksorganisationer är satt på. Ideell Kulturallians släppte i somras en rapport som visar att kulturlivets riksorganisationer har förlorat en tredjedel av sina resurser på tio år. När riksorganisationerna får mindre resurser blir det svårare, i vissa fall omöjligt, för mindre kulturföreningar att verka. En liten ideell förening behöver stöd för att kunna genomföra gemensamma projekt, ingå samarbeten och driva viktiga frågor. Riksorganisationerna har ofta kompetens som varje liten förening inte själv kan ha men som de kan ta del av genom sin nationella organisation. Kort sagt – riksorganisationerna är avgörande för att det ska kunna finnas kultur i hela landet.
För det är där de händer. I de många och myllrande ideella kulturföreningarna i Åmotsfors, i Gunnarsbyn och i Lindängen. Som har barnkörer, stickkafé, teaterföreställningar, konstutställningar, dans och författaraftnar. Det är ett engagemang som fortplantar sig i ett samhälle och som gör det möjligt att bo, leva och arbeta där. Det är basen inte bara för kulturen utan också för demokratin och samhällsbygget. Det kanske låter storvulet men tänk på det. Var annars ska vi mötas, prata och se varandra i ögonen? Kulturen är vårt minne, vår möjlighet att förstå vår samtid och att tänka vår framtid. Den bärs upp av några få institutioner men ännu mer av alla de tusentals kulturföreningar, i huvudsak drivna av ideella krafter, som finns runt om i landet. Men för att de ska kunna vara till för sitt lokalsamhälle så behövs en gemensam infrastruktur och ett sätt att dela resurser – alltså riksorganisationerna. De var en grundbult i 1974-års kulturpolitik och det fanns goda skäl till det. Det är nämligen också ett förvaltningspolitiskt smart sätt för staten att kunna stödja de alla dessa kulturens kapillärer.
En ny kulturminister bör som sin första reform presentera en satsning på kulturens infrastruktur. I den ingår återuppbyggnad av studieförbundens sargade verksamhet men också en satsning på alla de riksorganisationer som möjliggör för kultur, engagemang och demokrati i hela landet. Det är bråttom.
Nina Andersson är vd på Folkets Hus och Parker
