Johan Sjölander: Moderaternas strategi – sänka Magdalena Andersson
Jag tror man måste förstå vad Moderaterna håller på med. De har under åtminstone ett och ett halvt år hållit fast vid en genomtänkt strategi med ett tydligt mål och syfte: att sänka Magaldena Anderssons trovärdighet som regeringsbildare för att sjävla kunna behålla makten. Och de tvekar inte att ta till lögner och halvsanningar för att uppnå detta ändamål.
I samband med Socialdemokraternas kongress 2025 fattade Moderaterna vad som i efterhand framstår som ett avgörande strategiskt beslut. De insåg att valet året efter knappast skulle kunna vinnas på Ulf Kristerssons popularitet eller på att väljarna plötsligt skulle börja gilla Tidöregeringen. I stället behövde själva alternativet göras till ett hot, enligt argumentation ”du kanske inte gillar vad du har men de andra är faktiskt värre”.
Redan medan S-kongressen pågick den 30 maj gick Kristersson därför ut och anklagade Socialdemokraterna för den största vänstersvängen sedan löntagarfondernas tid. Han kallade den en ”farlig vänstersväng”.
Det var inte bara en spontan kommentar från statsministern. Snarare var det ett utryck för en samlad strategi med en tydlig tanke bakom.
Några dagar senare avslöjade Aftonbladet just detta när de fått tag i ett internt mejl från Moderaternas kampanjavdelning, utskickat till partitoppar runt om i landet. Där gavs argument för hur den socialdemokratiska kongresspolitiken skulle angripas. Enligt tidningens källor var ett uttalat syfte att få ned Magdalena Anderssons höga förtroendesiffror och flytta uppmärksamheten från Kristerssons och Moderaternas egna problem.
Helt enkelt. Att Magdalena Andersson som politisk tillgång skulle nötas ned.
”När Moderaterna vaknar på morgonen och tänker på vad Socialdemokraterna ska göra och hur man ska kommentera det, då har man redan förlorat.”
Att det fanns en strategi visas också av att alla Moderater inte gillade den. En ledande M-företrädare beskrev exempelvis det här att försöken att sänka S i stället för att koncentrera sig på den egna politiken som ett problem och formulerade kritiken kärnfullt: ”När Moderaterna vaknar på morgonen och tänker på vad Socialdemokraterna ska göra och hur man ska kommentera det, då har man redan förlorat.”
Tyckte alltså även vissa Moderater. Men partiledningen höll fast. Och på partiets arbetsstämma i oktober blev det ännu tydligare.
M skrev själva att stämman skulle lägga ”grunden för hur vi moderater ska möta väljarna 2026”. Och valet definierades redan då som ett vägval mellan fortsatt Tidöpolitik och risken för en ”kraftig vänstersväng med högre skatter, ökad invandring, ökad inflation och sämre välfärd”.
Måltavlan var tvåfaldig.
Dels Socialdemokraternas egen politik. Här började Moderaterna arbeta med starka etiketter och konkreta hotbilder, som kritiken mot vad de genom en medveten vulgarisering kallade förslag på ”tvångsblandning”.
Men minst lika viktigt var Socialdemokraternas möjliga samarbetspartier. Framför allt Vänsterpartiet, men också Miljöpartiet, skulle fungera som röda skynken för de mittenväljare som Magdalena Andersson hade lyckats locka till sig.
Poängen behövde inte vara att övertyga dem om att Magdalena Andersson själv var någon revolutionär socialist som skulle öppna gränserna, förbjuda alla bilar och driva företagen ur landet.
Det hade förmodligen varit svårt.
Budskapet var i stället: hon kommer inte att kunna bestämma själv.
Budskapet var i stället: hon kommer inte att kunna bestämma själv. Valet ska göras till en folkomröstning om oppositionen, och framför allt om den uppskruvade version av oppositionen som väljarna kunde tänkas vara mest oroliga för.
Länge gav strategin obefintlig utdelning. Förmodligen eftersom Moderaterna hade nog med problem sjävla, med att från SD-samarbete till den omfattande kritiken mot Ulf Kristersson som person.
Men nu på slutet har volymen vridits upp än mer. Och fortsatt uttryckts i allt från allt med direkta lögner (som att S är mot skärpta straff för grova sexualbrottslingar) till angrepp långt ut i gråzonen (som när man påstår att en skatt på bankernas övervinster för att finansera viktiga välfärdsreformer är en form av ”bolåneskatt”, något som ju inte heller är sant). Framförallt har kritiken mot V och påståendet att Magdalena Andersson vill ha med dem i regeringen nått orkannivå.
Allt i enlighet med den Moderata strategin.
Ingen väljare säger sig gilla en negativ kampanj. Det innebär inte att den inte kan fungera. Men det kan vara klokt att se den här stormvinden av angrepp för vad den engentligen är.
En samlad politisk strategi med ett uttalat syfte. Att skrämma väljare. För att Ulf Kristersson ska kunna få behålla makten.
Det bör man prata rakt och ärligt om.
Johan Sjölander är verksamhetschef för tankesmedjan Tiden
