När förskolan Leko en gång i tiden ensidigt tog bort den dåvarande karensdagen och alltså själva valde att betala ut sjukersättning redan från dag ett fick de färre sjukdagar, färre sjukdagar hos barnen och därmed färre VAB-dagar hos föräldrarna. Det är väldigt lätt att förstå varför. Men trots det har vi en så konstig debatt om karensavdraget i Sverige där vi bara pratar om vad det kostar att låta sjuka människor stanna hemma. Men nästan aldrig om vad det kostar när de går till jobbet.
Frågan har blivit het igen i valrörelsen efter att Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist först sa absolut nej och sedan kanske till ett avskaffat karensavdrag. Den röda linjen handlar nu om företagens kostnader.
Och det är bra att den frågan kommer upp. För bilden av ett avskaffat karensavdrag som ett enormt pengaslukande monster som kommer att äta upp både välfärd och tillväxtmöjligheter håller inte.
Svenskt Näringsliv har till exempel räknat fram att ett avskaffande kan kosta arbetsgivarna över 40 miljarder kronor. Det har de gjort genom att sätta den direkta kostnaden till knappt 15 miljarder. Sedan lägger de till antaganden om ökad sjukfrånvaro och kostnader för att ersätta personal som är hemma för att få ihop resten.
Och det är ju inte fel i sig att räkna även på indirekta kostnader. Problemet är att de bara gör det på ena sidan.
För när en sjuk människa stannar hemma bokförs det som en kostnad. Går samma sjuka människa till jobbet bokförs arbetsdagen däremot som produktion och därmed en vinst.
Men när blev det gratis att gå sjuk till jobbet?
Vi kan börja med det uppenbara. Den som arbetar med feber, influensa eller migrän är förmodligen inte lika produktiv som den som är frisk. Att räkna som att personer som är hemma sjuka lika gärna skulle kunna jobba fullt ut förefaller inte rimligt.
Men det finns andra direkta kostnader av att människor jobbar sjuka.
Gunnar Bergström vid Karolinska Institutet har tillsammans med andra forskare följt tusentals anställda. De som gått till jobbet sjuka mer än fem gånger under ett år hade 40–51 procent högre risk att två–tre år senare ha mer än 30 sjukdagar under ett år.
Kan vi säga med säkerhet att karensavdraget gör folk långtidssjuka? Nej. Men det tycks ändå som det där med att gå till jobbet sjuk kommer med en hälsomässig prislapp, för individen. Som också arbetsgivaren kommer drabbas av längre fram.
Och så har vi det kanske mest uppenbara argumentet mot att folk ska gå till jobbet sjuka. Smittan. Förmodligen var det den som gjorde förändringen på förskolan Leko så framgångsrik.
För du kan ju fråga dig själv. Vill du verkligen att kollegor ska gå till jobbet när de är sjuka? Vill du att dina anställda ska göra det, och smitta kollegor, kunder, brukare?
Om jag går till jobbet med influensa för att jag inte har råd att stanna hemma och smittar två arbetskamrater är min närvaro knappast en samhällsekonomisk vinst. Jag har flyttat kostnaden några dagar framåt och fördelat den på fler människor. Forskning om betald sjukfrånvaro och influensa visar också tydligt att möjligheten att stanna hemma kan minska smittspridningen på arbetsplatser.
Och det här är ju ärligt talat inget nytt.
Det var därför staten under pandemin tillfälligt kompenserade karensavdraget. Man ville inte att människor med symtom skulle gå till jobbet av ekonomiska skäl. Inte minst inom äldreomsorgen blev konsekvenserna av att smitta tog sig in på arbetsplatser smärtsamt tydliga.
När smittan var livsfarlig förstod vi plötsligt att sjuknärvaro har en kostnad.
Sedan glömde vi det igen.
Ett avskaffat karensavdrag är framförallt en rättvise- och klassfråga. Vi har idag lagt en extremt tung börda och risk på de som har jobb där man faktiskt måste gå till jobbet för att kunna jobba. Detta borde ändras.
Och att fördela om den risken är trots vad kritikerna säger ingen samhällsekonomisk katastrof. Tvärtom finns det ett stort antal uppenbara fördelar med att människor inte gär sjuka till jobbet och smittar andra.
Att inse det handlar egentligen bara om sunt förnuft.
Johan Sjölander är verksamhetschef för tankesmedjan Tiden
