Det ekonomiska vägvalet (del 1): Så har M misslyckats med svensk ekonomi

Under Tidöåren har detta blivit värre än någonsin. Moderaterna svassar numera inte bara underdånigt för ett halvrasistiskt och högerradikalt populistparti – de har även släppt all sans och balans i den ekonomiska politiken:

• Hushållens ekonomi har varit hårt pressad. Livsmedelspriser och bolåneräntor var under stora delar av mandatperioden mycket höga. Tidöregeringens passivitet under lågkonjunkturen och nedskärningar i ersättningar har slagit hårt mot många hushåll.

• Skyhög arbetslöshet. Efter att ha monterat ned det mesta av den aktiva arbetsmarknadspolitiken har antalet arbetslösa nu stabiliserats på historiskt höga 8,7 procent. Det motsvarar en halv miljon arbetslösa – ett av Tidöregeringens allvarligaste misslyckanden.

• Misslyckad långsiktig förstärkning av svensk tillväxt och konkurrenskraft. Istället för att stärka samarbete mellan staten, forskningen, näringslivet och facket har högerpartierna bedrivit ett kulturkrig mot den gröna industrialiseringen. Och de har vägrat söka breda överenskommelser om det som är bra för svensk tillväxt – exempelvis en bred energiöverenskommelse. Sverige har under större delen av dessa förlorade år med Tidöregeringen istället legat i botten i EU:s tillväxtliga.

Effekten av underskotten blir att många miljarder varje år behöver gå till räntor och amorteringar istället för till reformer

• Kraftigt ökad statsskuld. Statens underskott är enligt Riksgälden nu det högsta sedan krisen på 1990-talet. Socialdemokraterna påpekar att Tidöpartierna har lånat över 200 000 kronor. I minuten. Under hela mandatperioden. Och detta fortsätter än idag. Under 2026 nästan fördubblas statsbudgetens underskott från -102 miljarder 2024 och 2025 till -196 miljarder kronor i år. Detta ska jämföras med de +160 miljarder i överskott som Sverige hade under det sista året med S-regeringen. Effekten av underskotten blir att många miljarder varje år behöver gå till räntor och amorteringar istället för till reformer, satsningar och investeringar i jobb, klimat och välfärd.
  
  Faktum är att finansminister Elisabeth Svantesson (M) nu bryter mot det finanspolitiska ramverket. De svenska underskotten närmar sig nu gränsen för vad som är tillåtet enligt EU-reglerna.

• Ofinansierade försvarssatsningar. Att Tidöpartierna inte har velat tala om hur satsningarna på försvaret och stödet till Ukraina ska finansieras är svagt. Svenska hushåll lär efter valet få en kalldusch av nedskärningar. Och med kraftigt ökad statsskuld står Sverige svagare när – inte om – nästa kris kommer.

”vallöften”, på totalt sett över 200 miljarder kronor

• Ofinansierade vallöften. Trots detta kastar Moderaterna och dess samarbetspartier dagligen ur sig nya dyra ”vallöften”, på totalt sett över 200 miljarder kronor. Utan en plan för hur dessa ska finansieras. Och ju mer desperata de blir, desto mindre tycks de bry sig om hur vallöftena ska finansieras. Väljarna behöver dock förstå att de flesta av högerpartiernas ”vallöften” aldrig kommer att bli verklighet.

• Felprioriteringar. Vad en regering väljer att satsa på spelar roll. Liksom vad man väljer att skära ned på eller avstå från att göra. Moderaterna och övriga Tidöpartiers reformagenda har varit missriktad, kortsiktig och orättvis. Inget höjt barnbidrag, men sänkt skatt för de rikaste. Ett misslyckat åtvandringsbidrag, men inget slopat karensavdrag. Försvar av läckage av skattemedel i mångmiljardklassen till friskolekoncernernas vinster – men ingen satsning på mindre klasser i lågstadiet. Och. Så. Vidare.

• Orimliga förhoppningar och oseriösa nedskärningar istället för verklig finansiering. Finansminister Svantesson (M) hävdar att 15 miljarder kronor ska komma från ”minskad strukturell arbetslöshet”. Den typen av förhoppningar är inte mycket värda efter en mandatperiod då över 100 000 fler går arbetslösa. Sedan vill hon spara hela 40 miljarder kr på att ”effektivisera” offentliga utgifter och upphandling – under en enda mandatperiod. Det är inte seriöst. Dessutom föredrar Moderaterna omfattande generella neddragningar på myndigheterna, snarare än att analysera var de största faktiska effektiviseringarna kan ske. Vi kan få se något som börjar likna Trumps & Musks brutala DOGE i USA.

Att handskas så oansvarigt med statens finanser duger inte om man vill vara ett statsbärande parti. Inte blir det bättre av att Moderaterna numera är helt i händerna på Sverigedemokraterna, Sveriges största Kalle Ankaparti när det gäller ekonomisk politik. Tidöpartierna försöker ofta skrämma väljare med Vänsterpartiet. Men Sverigedemokraterna är på många sätt värre både för statens finanser och vanligt folks vardagsekonomi. De svek vallöften om att inte försämra a-kassan, de har aktivt motarbetat höjningar av barnbidraget, och de har gladeligen stöttat nedskärningarna inom trygghetssystemen, som slår inte minst mot de sämst ställda. Deras budgetdisciplin är svag, och de har inte prioriterat investeringar i vare sig jobb, tillväxt eller minskade klyftor.

fokusera på att öka resurserna till smarta och rättvisa reformer utan att nödvändigtvis låna till allt för mycket

Fyra år till med Elisabeth Svantesson (M) som finansminister vore en katastrof för svensk ekonomi. Hon har tömt ladorna genom att låna till stora skattesänkningar för höginkomsttagare och annat ofinansierat – och vill nu ta sms-lån för att bekosta desperata valfläsk. Nu behöver svensk politik fokusera på att öka resurserna till smarta och rättvisa reformer utan att nödvändigtvis låna till allt för mycket.

Daniel Färm, politisk redaktör

(Detta är den första delen i en serie artiklar om det ekonomiskpolitiska vägvalet som avgör allt annat i detta val. I övriga delar lyfts följande: Del 2: ”Dambergplanen” – Socialdemokraternas strategi för att stoppa slöseriet och skapa ordning och reda i svensk ekonomi igen. Del 3: Att säkra välfärdens långsiktiga finansiering. Del 4: Att öka resurserna genom att stärka tillväxten. Läs hela serien på aip.nu/ledare eller i AiP:s nya app.)