Så använder Moderaterna staten för att gynna egna partiintressen

Magdalena Andersson och Mikael Damberg meddelade nyligen, mitt under brinnande valrörelse, att Socialdemokraterna oavsett valresultat vill se flera stora, breda politiska överenskommelser också med högerpartierna. Det hör inte till vanligheterna. Valrörelser brukar sällan präglas av samförståndsanda och kompromissvilja.

Behovet av brett och långsiktigt parlamentariskt stöd är särskilt stort i de utpekade områdena: energi, skatter, infrastruktur, brottsbekämpning och public service. Det är alltså högst motiverat i sak. Men att utspelet kommer just nu säger något om det självförtroende och den självklara centrala position som Socialdemokraterna har i svensk politik. Vissa hade, med ett så starkt övertag i opinionen, varit mer maktarroganta. Socialdemokratin vill istället använda regeringsmakten på ett pragmatiskt lösningsorienterat sätt. Sådant vinner respekt hos många, inte minst blockbytande, väljare. Även om man också riskerar att reta upp vissa mer vänsterlutande väljare.

Moderaternas användande av regeringsmakten står i bjärt kontrast till detta. Under Sverigedemokraternas inflytande har denna allt mer radikaliserade regering använt staten på ett sätt som få respekterar.

• Staten har använts för att angripa socialdemokratin och övriga arbetarrörelsen:

• Stödet till studieförbunden har minskats radikalt, vilket har slagit hårt mot inte minst ABF.

• Biståndet har skurits ned på ett sätt som hade designats för att slå extra hårt mot Palmecentret och dess viktiga demokratibistånd runt om i världen.

• Mediestödet, som tidigare skulle garantera en mångfald av olika medier i hela landet, har skurits ned och gjorts om på ett sätt som enligt SD uttryckligen syftade till att slå mot S-tidningar som Aktuellt i Politiken och lokala S-tidningar. Vi har förvisso stått emot detta angrepp, men förutsättningarna är betydligt tuffare idag än tidigare.

• Reglerna för att som parti finansiera sin verksamhet på samma sätt som andra folkrörelser i Sverige – via lotteri – ändrades så att Socialdemokraterna tvingades sälja sitt Kombispel. Det gynnar partiet på kort sikt, men lär på sikt slå hårt om man inte löser finansieringen på andra sätt.

• Fackföreningsrörelsens möjligheter att stödja Socialdemokraterna föreslås kringskäras.

• Vänskapskorruption. Sällan har en svensk regering agerat så nepotistiskt som denna. Ulf Kristersson har återkommande utsett nära vänner och bekanta till viktiga poster, samt fattat regeringsbeslut som har gynnat släktingar.

• Öppna dörrar för lobbyism. Flera medier – bland annat AiP och Dagens ETC – har rapporterat om hur en mängd lobbyister har haft närmast fri tillgång till högerregeringen. Och att detta i högre grad än tidigare har påverkat den faktiska regeringspolitiken. Timbro har till och med huserat möten – Onsdagsmöten – där regeringsföreträdare har träffat lobbyister av olika slag. Det har handlat om allt ifrån fossilbränslen och friskolor till vitt snus.

• Blandar ihop stat och parti. Ulf Kristerssons egen statssekreterare Johan Jakobsson sitter även i Moderaternas operativa valledning. Det är en sammanblandning av stat och parti som man bör undvika.

• Överseende med extremism. Att upprätthålla respekt för regeringsmakten handlar även om att vara tydlig mot extremism. Regeringen har ofta kritiserat demonstranter och vänsterpolitiker som inte har kunnat skilja på legitim kritik av Israel och att uttrycka stöd för Hamas. Men när migrationsminister Johan Forssells (M) son visar sig vara aktiv rekryterare till våldsbejakande högerextrema aktivklubbar så talar både statsministern och andra överslätande om att det är en privat sak, och att sonen har hamnat i lite ”fel sällskap”.

• Angrepp på ”obekväma” medier. Att upprätthålla regeringsmaktens legitimitet handlar bland annat om att respektera fria och ”obekväma” mediers rätt att granska och kommentera regeringens politik. Flera ministrar, men framför allt civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M), har istället angripit och aktivt drevat mot flera medier som har skrivit kritiskt om regeringen. Däribland AiP.

• Använder Regeringskansliet som apparat för partipropaganda. Under Ulf Kristersson har antalet kommunikatörer och politiskt anställda i Regeringskansliet svällt. Flera av dem använder arbetstiden åt att twittra desinformation, dryg och hånfull retorik, samt ren och skär partipropaganda – som knappast har med regeringens politik att göra. Ibland har de gått bortom lagens råmärken, när de har uppmanat oberoende myndigheter att fatta beslut i enskilda ärenden som skulle missgynna kritiska röster.

Slutligen – som ”kronan på verket” över en förfallen regeringsmakt, slår Ulf Kristersson, statsminister i Jimmie Åkessons regering, rekord i uppenbart röstfiske. 3,5 månader före valet lanserar Tidöregeringen en tillfällig (!) valfläsksatsning: halverade kostnader för kollektivtrafik i hela landet – fram till årsskiftet. Att tydligt sänka kollektivtrafikavgifterna är bra i sak. Gärna permanent. Problemet för regeringen är:

a) Den enskildes kostnader för kollektivtrafikkorten hade redan kunnat vara billigare om regeringen hade sagt ja till både socialdemokratiska och andra förslag om att via statsbidrag till regionerna göra det billigare att åka buss, lokaltåg m m.

b) Utspelet är ett utstuderat försök från desperata högerpartier att ”köpa” röster. Med lånade pengar…

c) Det blir svårt att riva upp en sådan, förmodat, populär reform vid årsskiftet. Men då är ju valet över sedan länge…

d) Om något, så borde denna typ av satsning göras permanent.

Det är tveksamt om den här typen av förflackning hade hänt om inte Moderaterna numera är ett lydparti till Sverigedemokraterna. Det har på flera sätt radikaliserat och Trumpifierat Moderaterna.

Det ultimata beviset för att Moderaterna numera fullständigt dansar efter Jimmie Åkessons pipa var efter SD:s provokativa kvittningskupp i Riksdagen. Då tvingades vi alla – med skämskudden i knät – se på när statsminister Ulf Kristersson slingrande försökte försvara Åkessons flagranta brott mot den överenskommelsen i riksdagen.

Det finns alltså en mängd oroväckande exempel på hur regeringsmakten redan har börjat användas på farliga eller olyckliga sätt under Ulf Kristersson. Det vore knappast bättre med Sverigedemokraterna inne i själva regeringen. En röst på Kristersson är en röst på Åkesson. Sverigedemokratiska ministrar skulle leda till ett kaos som vore förödande för Sverige.

Till syvende och sist är frågan enkel: Är regeringsmakten till för att småsint trycka ned andra – eller för att stötta de som behöver det? Eftersom Moderaternas svar numera är det förra, så får vi anse metamorfosen från tidigare, mer respektingivande tider, vara fullbordad.

Daniel Färm är politisk redaktör