Därför bör S inte ta efter L och förstärka blockpolitiken
Det finns flera skäl för de rödgröna att inte göra som Liberalerna, och förstärka blockpolitiken.
Det fanns inget annat möjligt alternativ. Det är bara med stödröster som Liberalerna kan räddas kvar i riksdagen. Blockpolitiken är inte särskilt nyansrik, och den ger ett orimligt stort inflytande till ytterkantspartier, men den är närmast en naturlag i svensk politik och då måste alla anpassa sig till den. Ungefär så resonerar många som försvarar Liberalernas milt uttryckt dramatiska och kaotiska omläggning av sin inställning till SD.
Även bland de rödgröna höjs röster som resonerar på ett likartat sätt. Nu när Tidölaget är samlat måste även de rödgröna forma ett gemensamt och därmed trovärdigt lag. Om än inte ett regeringsprogram så i alla fall en gemensam politisk plattform.
Jag tycker att de här resonemangen låter uppgivna. Onödigt uppgivna.
det inte finns någon naturlag som säger att partierna före valet ska dela upp sig i två lag och med en röd linje mellan lagen
För det första därför att det inte finns någon naturlag som säger att partierna före valet ska dela upp sig i två lag och med en röd linje mellan lagen. Våra grannländer Danmark och Finland har snarlika parlamentariska system, men här finns inte alls samma rigida blockpolitik. Partierna har en betydligt mer öppen inställning till olika samarbeten och det märktes inte minst under den nyligen avslutade danska valrörelsen.
För det andra därför att bilden av ett svenskt tvåblockssystem bleknar när man studerar hela den politiska kartan i Sverige. I landets kommuner finns alla möjliga samarbeten och 2,2 miljoner svenskar, ungefär var femte svensk, bor i en kommun där Socialdemokraterna och Moderaterna samarbetar i regeringsställning. Visst, kommunpolitiken är annorlunda, mer pragmatisk och mer personlig, men för var femte förtroendevald i partierna måste det vara svårt att driva tesen att det går en knivskarp röd linje mellan två självklara block.
Dessutom har vi inte längre två dominerande partier, ett till vänster och ett till höger. Med tre stora partier blir kartan oundvikligen mer komplicerad.
Det finns en gräns för hur mycket man kan kompromissa
För det tredje måste det spela roll hur väljarna röstar. Jag ska rösta på Socialdemokraterna och jag hoppas att Magdalena Andersson blir statsminister. Självklart hoppas jag att hon kan förhandla med andra partier med ett starkt väljarstöd i ryggen. Jag tycker att Socialdemokraterna ska försöka ta ansvar även om det inte går som jag hoppas. Någonstans går det emellertid en gräns. Det finns en gräns för hur mycket man kan kompromissa, då priset för regeringsmakten blir för högt.
Jag antar att det fortfarande finns en gräns även för dagens liberaler. Om Liberalerna fortfarande vill vara ett självständigt parti så antar jag att partiet inte lovar Tidölaget reservationslös lojalitet. Alldeles oavsett om statsministern heter Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson och oavsett vilket parti som har störst inflytande när politiken utformas.
Det svenska partisystemet är anmärkningsvärt stabilt. Om Liberalerna lämnar riksdagen så är det en höggradigt historisk händelse då partiet varit med sedan demokratin infördes i början av det förra århundradet. Men mångfalden i väljarkåren ökar och det krävs idag något fler partier för att fånga in alla åsiktsriktningar.
motsägelsefullt om det politiska systemet blev mer färglöst i en tid så den åsiktsmässiga nyansrikedomen ökar
Det skulle onekligen vara motsägelsefullt om det politiska systemet blev mer färglöst i en tid så den åsiktsmässiga nyansrikedomen ökar bland väljarna.
Lars Stjernkvist är ledarkrönikör
