Likgiltigheten – en av orättvisans viktigaste beståndsdelar
Andriy Siromakha (till vänster) blev av med en arm och ett ben i Ukrainas försvarskrig mot Ryssland. Foto: SD Platform.
Jag är hemma efter en omtumlande resa till Kyiv, men i tanken sitter jag ofta på huk bredvid Andriy Siromakha. Vi hamnade i ögonhöjd då, eftersom Andriy är rullstolsanvändare.
Han förlorade ett ben och en arm i Ukrainas försvarskrig mot Ryssland, och vi träffades på EUkraine 1st Progressive Summit – den första som samlade Ukrainas progressiva politiska partier, fackföreningar, sociala rörelser, forskare och veteraner under samma tak – tillsammans med en rad europeiska S-politiker och organisationer som Palmecentret.
De intensiva dagarna i vackra, livliga Kyiv – förvånansvärt normala tills flyglarmet tjuter – ramas in av långa resdagar, inte minst nattågets taktfasta lunk från polska Chełm. Det ger tid att tänka. När vi åker över gränsfloden Västra Bug och rullar in i EU ser jag fram emot lugna nätter utan vändor till hotellets skyddsrum – där jag sov den natt då attackerna även nådde Kyiv. Sådana skyddsrum är en lyx som de flesta ukrainare saknar. Krig är fruktansvärt, och det är obeskrivligt obehagligt att vara rädd.
Väl hemma skriver jag drygt tio sidor om resan till ABFs kulturmagasin Fönstret, och ser ukrainska filmer som jag vill rekommendera om kvällarna. Jag är hemma, men tankarna är kvar. Andriys budskap var att friheten inte är en gåva, utan ett val och ett ansvar. Han oroar sig för de goda människornas tystnad, och påminner om att 80 år av fred i vår del av Europa kan tillskrivas soldaterna som tog striden då. Kaos väntar bakom den front som Ukrainas soldater upprätthåller, varnar han.
Att folkbildningen i Sverige förlorar var tredje krona, och att kulturområdets andel av budgeten fortsätter att minska, visar att regeringen inte förmår att dra rätt lärdomar av vår omvärld.
En berättigad fråga är om kriget kan komma till oss, Putins krigsmaskin har harvat i östra Ukraina i elva år. Analytiker och politiker jag träffade i Ukraina skulle svara: Förstår ni inte att hybridkriget redan är hos er? Drönarattacker, desinformation, kartläggning, påverkansoperationer som ska underminera vår demokrati – allt pågår. Vi gör bäst att förbereda oss – ett veligt USA och en dålig fred lär bara öka Putins aptit.
Jag möter även organisationer i civilsamhället och förstår hur viktiga de är för landets försvar; får höra att kultur är totalförsvarets stöttepelare; samt att militärutbildningen i Ukraina har gjorts om i grunden och blivit mer humanistisk – ett inslag numer är opera. Att folkbildningen i Sverige förlorar var tredje krona, och att kulturområdets andel av budgeten fortsätter att minska, visar att regeringen inte förmår att dra rätt lärdomar av vår omvärld.
Människorna jag möter, både på konferensen och i civilsamhället, är fantastiska. De bekämpar korruption och gamla strukturer, oroar sig för en presidentmakt som växer sig för stark, och arbetar för att underlätta EU-reformer och förbättra det politiska systemet – även på lokal och regional nivå. Många har allt mindre resurser då amerikanskt bistånd försvinner – här måste europeiska aktörer kliva fram.
Konferensens mest politiska delar visar att det finns utmärkta politiska och fackliga krafter som vill säkerställa att Ukrainas väg mot EU inte blir en nyliberal avregleringsresa. Men dessa krafter är ännu relativt svaga och disparata. Här återfinns en av den svenska arbetarrörelsens viktigaste internationella uppgifter.
En underton i många möten är skepsis mot USA och i viss mån även Nato. Målet är EU, och vår union har några av sina viktigaste år någonsin precis runt knuten. Det vankas valår, men vi får aldrig bli likgiltiga inför att kriget i Europa pågår.
Eller som Andriy sa: Likgiltighet är en av orättvisans viktigaste beståndsdelar.
Eric Sundström är chefredaktör för ABFs kulturmagasin Fönstret
