Replik: Vad de grånade sossemännen glömmer

Symptomatisk, var Eric Sundströms ledarkrönika i AiP 15 oktober. ”Vi till vänster måste välja hoppet”, var rubriken och inledningen på ännu en krönika inför valet i USA och om det demokratiska partiets innovativa valarbete som nu avancerat från traditionell dörrknackning till ”meningsfulla konversationer”.

Symptomatiskt var konstaterandet att ”Det är högsäsong för grånade sossemän som kan rabbla amerikanska swing states”, och referensen till tidigare misslyckade prognoser från dessa män byggd på en djup kunskap om vissa valdistrikts röstmönster från 1878 och framåt. En generation som charmats och fostrats av tv-serien ”Vita Huset” och sedan förlorat sig i analyser av swing states och vikten av att vinna det nionde valdistriktet i Pennsylvania.

Dessa grånade sossemän reser till USA för att lära av innovativa valkampanjer och framgångsrika mediestrategier och övertygar partiledningen i Stockholm om att göra den nationalismen till huvudfiende genom att hävda att ”utvecklingen i Sverige är i linje med hur auktoritära högerregimer agerar runt om i världen”, som Magdalena Andersson sa inspirerad av demokraternas strategi mot Donald Trump.

De grånade sossemännen och dess adepter glömmer att jämföra hur röstmönstret i valdistrikten i Georgia och Arizona liknar utvecklingen i Jämtlands och Jönköpings valkretsar som liknar utvecklingen i valdistriktet Györ-Moson i Ungern eller valkrets Bautzen i östra Tyskland.

Den auktoritära nationalismen vinner mark i samtliga dessa distrikt såsom Sverigedemokraterna vann mark i 28 av 29 valkretsar i det senaste svenska riksdagsvalet. 

Varför?

Att kalla folk för idioter och fascister har inte visat sig vara en framgångsrik strategi för att återvinna deras förtroende.

Ett tag var vår strategi att utmåla dessa medborgare som rasister eller rednecks (”trash” sa Biden) och sedan skulle vi ”ta debatten” och därefter påpeka att de utgör ett hot mot demokratin. Men att kalla folk för idioter och fascister har inte visat sig vara en framgångsrik strategi för att återvinna deras förtroende. 
För är det något som passar de grånade herrar som leder den globala auktoritära nationalismen så är det en motståndare som ropar på vargen – som en repig skiva som hakat upp sig – och varnar för apokalypsen om Orban, Trump, Meloni kommer till makten.

Dessa grånade herrar kan då i lugn och ro fortsätta föra en politik för samhällets toppskikt och lyckas med konststycket att få med sig en växande andel av de fattiga, de lågutbildade, de marginaliserade på deras politiska projekt.

Varför?

Ett tag var vår analys att arbetarklassen drabbats hårt av den globaliserade frihandeln, den prekariserade arbetsmarknaden, den konkurrensutsatta skolan och den värdebaserade och kundstyrda vården. Och för att återvinna förtroende hos dessa grupper krävdes en annan politik. 
Men sedan kom vi fram till att det var en för enkel analys att peka på rent socioekonomiska faktorer som avgörande för väljarnas beteende och vi sökte i stället förklaringar i kulturella värderingar och en mer psykiatrisk tolkning av nationernas själsliga tillstånd där bristen på framtidstro och hopp var avgörande och symptomatiskt nog var slutsatsen att vi därför ”måste välja hoppet”.
Sedan vann Trump, Orban och Meloni valen till börsens och samhällets toppskikts förtjusning. 

Och medan den urbana medelklassen förfärar sig och kryper allt längre in i en förenklad fantasy-analys av de Goda mot de Onda, så sitter de grånade sossemännen på en parkbänk i Philadelphia och reflekterar över Kamala Harris valkampanj: ”Hon talar inte så mycket om ekonomin, men det är en ljum kväll på en vacker plats och må det gå vägen ändå.”

Johan Schmidt
regionchef Europa Olof Palmes Internationella Center

Läs mer: Eric Sundströms ledare ”Vi till vänster måste välja hoppet”