Det finns bättre alternativ än att sätta barn i fängelse
Häktet Kronoberg. Foto: Ann-Sofi Rosenkvist
Den 13 augusti ska riksdagen besluta om 14-åringar ska kunna sättas i fängelse för grova brott.
Men det finns bättre alternativ skriver socialdemokraterna Carin Flemström och Terje Gunnarson.
Vi är precis lika oroliga och förtvivlade som vår partiledning över utvecklingen av gängvåldet, den maffiavärld som ätit sig in i samhället och som har ett enormt våldskapital. Vi har både personliga och yrkesmässiga erfarenheter från området.
Carin med drygt 40 år inom socialtjänsten har initierat många tvångsomhändertaganden och har efter pension varit ordförande för Brottsofferjouren Haninge Nynäshamn i nära tio år och då också varit stödjare till familjer drabbade av mord och beskjutna hem. Terje har mångårig erfarenhet som akut- och familjehem för barn och då också med föräldrar som behöver stöd i sin föräldraroll,
Partiets förslag om maffialagstiftning är utmärkt. Vi gläds också över partiets förslag om en småskolereform, det vill säga en lärare per tolv barn. Det förebyggande arbetet måste börja tidigt och med detta kan varje barn bli sett och föräldrakontakter etableras tidigt. Vi anser att denna insats ska följa med även då det värsta händer. Föräldrar vittnar om att det kan gå mycket fort då ett barn med dålig impulskontroll, ibland med svag begåvning, mobbad, får nya farliga kamrater och nappar på ett lönande erbjudande.
Det finns en felaktig uppfattning om att en sänkt straffbarhetsålder är nödvändig för att utreda barnets brott. Men bevistalan vid domstol sker i regel i dag vid allvarliga brott utförda av minderåriga. Det är viktigt att fastslå skuld men också när barnet är oskyldigt och tagit på sig skuld på grund av hot. Utan att sanningen är tydlig försvåras den fortsatta behandlingen.
Även om vårt parti mest sett en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år som en undantagsföreteelse så sätter man en sten i rullning som kan bli svår att stoppa.
Det här vill vi:
1. Vid häktning ska tiden vara kort och självklart måste det finnas socialarbetare och barnpsykiatri knutet till häktet.
2. Beslut om omedelbart omhändertagande för utredning och placering på en specialutrustad SIS-institution. I utredningsarbetet ska anhöriga, lärare och andra viktiga personer involveras. SIS-institutionen bör ha hög säkerhet både för att stoppa ny kriminalitet men också för att skydda barnet. Det kan inte nog betonas att beställarens ”döda alla” också gäller dem vid misslyckad utförande av beställningen. Kvalificerad riskbedömning för hela familjen måste ske. Eftersom familjen kan dras in i en hämndaktion.
3. Institutionerna ska ha såväl hög familjeterapeutisk, barnpsykiatrisk och pedagogisk kompetens. Barnen ska så lite som möjligt låsas in ensamma. Det kan behövas att vuxna finns i rummet hela natten eller mycket nära.
4. Familjen ska erbjudas skydd omedelbart och sedan får vidare utredning avgöra om det behövs i fortsättningen. Nu lämnas familjerna att själva ordna med sitt skydd trots att till exempel bostaden beskjutits/utsatts för sprängning.
5. Fortsatt behandling som utgår från hur barn utvecklas och i regel tillsammans med familjen. Det är ju inte gängtopparnas barn som används och utnyttjas. Ibland måste etablering av kontakt med ett familjehem ske. Skolgång så att barnet kommer ut väl rustad. SIS-hemmen bör byggas om så att anhöriga och betydelsefulla personer kan övernatta på institutionen eller i dess omedelbara närhet. Föräldrar ska kunna sjukskrivas för att kunna delta i behandlingen.
6. Barn ska inte placeras på fängelser. De löper då stor risk för en negativ identifiering. Att ha varit på Kumla blir en merit. Och även om ambitionerna hos ledningen på Kumla är goda så är fängelsemiljön inte gjord för att göra barn igen av barn som ser sig som utanför samhället och utan hopp om att bli en del av det igen. Dessutom talar murarna, barnen är medvetna om vilka andra som sitter där. I passager och kulvertar riskeras oönskade möten ske.
Några ord också om brottsoffren. Det ska inte dröja nära tre år för en barnfamilj att få byta bostad efter att de vid en födelsedagsfest i Jordbro för en sjuåring utsattes för mord och mordförsök – en så kallad felskjutning.
Brottsoffer måste få ett myndighetsövergripande stöd – om inte Tidöpartierna minskat befogenheterna för den finansiella samordningen hade denna verksamhet varit utmärkt för att förhindra långvariga effekter av brottsutsattheten.
Skadestånden ska förskotteras av staten. Ännu efter tre år har inga skadestånd betalats ut i de ärenden som vi känner till i Haninge. Tidöregeringen som annars är snabb i kriminalpolitiska beslut har trots löften inte lagt fram något förslag om statlig förskottering.
Placeringarna på SIS-institutioner är mycket ekonomiskt betungande för de involverade kommunerna. Vi anser att staten och kommunen ska dela på kostnaderna. Det ska inte löna sig för kommunerna att förorda fängelse för att staten då tar hela kostnaderna.
Lär av det som lyckas – inte bara av misslyckandena! Partiledningen borde kalla till sig sina socialnämndsordförande och efterfråga deras erfarenheter av när det gått bra. Partiet sitter på en outnyttjad guldreserv av kunskap!
Carin Flemström
Terje Gunnarson

