Peter Gerlach: En hemmasnickrad lågkonjunktur
Svensk ekonomi krymper. Från och med hösten 2023 befinner vi oss officiellt i lågkonjunktur. Sedan den starka återhämtningen under 2021 har ekonomin stått och stampat med nolltillväxt i två år och utsikterna för nästa år ser inte mycket bättre ut. Arbetsmarknaden stod länge emot, men nu börjar arbetslösheten stiga.
Den här dystra beskrivningen av ekonomin är hämtad från LO-ekonomernas ekonomiska utsikter som precis publicerats. Vår bedömning är att den svaga utvecklingen drivs av en låg inhemsk efterfrågan, som till stor del är ett resultat av höjda räntor och en passiv regering. Den lågkonjunktur som Sverige nu genomlider är hemmasnickrad.
Svenska hushåll fortsätter att dra åt svångremmen när reallönerna krymper och räntebetalningarna växer. Vi måste tillbaka till 90-talskrisen för att hitta en så här lång period av kontinuerligt fallande hushållskonsumtion.
Även bostadsbyggandet har stannat av. Sedan toppåret 2021 har antalet nybyggda bostäder minskat med 70 procent. På ett år har antalet arbetslösa i Byggnads a-kassa stigit med 32 procent.
Situationen på arbetsmarknaden förvärras av att kommunsektorn kommer att behöva kämpa med stora tillfälliga underskott 2024 vilket redan har resulterat i uppsägningar i flera regioner.
Tillväxten är förvisso dämpad även i vår omvärld, men Sverige sticker ut som sämst i klassen. I motsats till resten av Europa där den inhemska ekonomin är god men exporten går dåligt är det som räddar den svenska ekonomin framför allt en stark utländsk efterfrågan på svenska varor och tjänster.
Den förda ekonomiska politiken baseras på en vilja att bekämpa inflationen. Viljan är förståelig. Inflationen dämpar tillväxten och gör hushållen fattigare. Men den inflation som plågat Sverige är inte ett resultat av en överhettad ekonomi. I stället kan den bäst beskrivas som utbudsdriven. De stora prisökningarna är ett resultat av pandemi och krig. Inte minst i form av stigande energipriser som spridit sig i ekonomin.
En utbudsdriven inflation knäcks inte av en höjd styrränta av den enkla anledningen att Riksbanken inte styr över internationella priser på olja, vete eller gas. Effekterna av räntehöjningarna på den svenska ekonomin i bredare bemärkelse är däremot omfattande.
I Sverige liksom hela Europa ser vi nu inflationen falla snabbt. I Euro-området är den nere på 2,4 procent i årstakt. Sveriges inflationstakt under de senaste månaderna ligger redan i linje med inflationsmålet.
Riskerna för att lågkonjunkturen långsiktigt skadar ekonomin väger nu tyngre än riskerna för att inflationen ska ta ny fart.
Regeringen måste sluta stå passiv och istället rikta in politiken på att lotsa Sverige ur lågkonjunkturen.
För det första måste en stigande arbetslöshet mötas med ökade satsningar på arbetsmarknadspolitiken med fokus på yrkesutbildning så att fler kan rustas att ta de nya jobben som redan finns och som växer fram när återhämtningen tar fart.
För det andra måste vi rädda bostadsbyggandet, både för rädda jobb och tillväxt men också för att vi ska slippa en tilltagande bostadsbrist. Ett omfattande statligt kreditprogram som ger gynnsamma lån till nyproduktion skulle kunna öka bostadsbyggandet på kort tid.
För det tredje måste vi undvika stora nedskärningar i kommuner och regioner som befinner sig i en tillfällig kostnadskris. Kommunsektorn bör inte dra ner på ordinarie verksamhet för att hantera engångsutgifter. Sverige behöver lika många barnskötare och undersköterskor i lågkonjunktur.
Riksbanken å sin sida måste börja sänka räntan – i rådande situation borde vi redan ha en lägre ränta än ECB. Sveriges centraliserade lönebildningsmodell innebär att risken för ett lönerace är mindre i Sverige än i vår omvärld. Sverige har dessutom en högre privat skuldsättning och kortare bindningstider på bostadslån än många andra länder. Detta har gjort räntehöjningarna mer skadliga i Sverige än i Europa.
Samtidigt ska vi inte tillbaka till den nollräntepolitik som gjort oss extra sårbara i dagens kris. I takt med att räntan nu kommer ner behöver vi hitta en bättre balans mellan finans- och penningpolitik. Under decenniet efter finanskrisen låg inflationen ständigt under målet och den offentliga sektorn gick med stora överskott. En mer frikostig finanspolitik hade sannolikt ökat trycket i ekonomin så att inflationen närmade sig inflationsmålet utan att Riksbanken känt sig tvingade till nollränta och riskabla ingrepp på kreditmarknaderna.
När vi nu blickar framåt har Sverige stora investeringsbehov, framförallt relaterat till klimatomställningen. En omläggning av finanspolitiken mot ökade investeringar kan både lösa faktiska behov och hjälpa Riksbanken att hitta en mer balanserad räntenivå.
Medan andra länder fortfarande har hopp om en mjuklandning är kraschlandning ett möjligt scenario för Sverige. Den ekonomiska politiken måste nu ställa om för att förhindra det scenariot, men också för att långsiktigt skapa bättre förutsättningar för tillväxt och stabilitet.
Peter Gerlach är ekonom på LOs enhet för samhällspolitik
