Maria Arkeby: Varför är vi så usla på att hålla två tankar i huvudet samtidigt?
Häromkvällen satte jag på ett avsnitt av det gamla 80-talsprogrammet ”Här är ditt liv” i SVTs Öppet arkiv. Ett program där gäster kidnappades av Lasse Holmqvist för att få sitt liv rekapitulerat med gäster från förr i ett ”fåtöljformat”. Carl-Gustaf Lindstedt, den eminente skådespelaren och komikern som startade sin skådespelarbana inom SSU och Unga Örnar, var huvudperson.
Gästerna kom och gick. Men mest kom de. Och pratade om hur Carl-Gustaf varit som barn, som ny skådespelare, som vän. Länge pratade de. Till punkt.
Då, på 80-talet, hade vi tålamod till det. I dag hade samma tv-tempo fått oss att rastlöst snegla ner i mobilen, ivrigt sökande efter en rubrik eller ett klick som kan fånga oss. Kanske delar vi något i sociala medier utan att riktigt läsa innehållet.
Förenklingen och, i och med det, fördumningen pågår hela tiden.
Vi litar i bästa fall på skribenten och tänker att andemeningen nog är något vi delar. Det ger oss en identitet. Förenklingen och, i och med det, fördumningen pågår hela tiden. Vi skriker oss hesa om halmgubbar i form av helgskinka och bildägg och vi hytter med näven bakom klassargument men vi orkar inte bära resonemang hela vägen.
Eller rättare sagt, vi orkar inte hålla två tankar i huvudet samtidigt. Och om vi väl lyckas med det vore det som att gå vilse då och inte veta vilket fack vi ska placeras i, vilka vi riskerar att få likes av på sociala medier eller var på gal-tan-skalan vi hör hemma. Och vilka är vi då?
Tag exempelvis den vilda strejken bland lokförarna på pendeltågen. Det verkar alltför svårt att hålla tankarna ”jag sympatiserar med lokförarnas oro och krav” och ”vi kan inte ha vilda strejker på arbetsmarknaden” i huvudet samtidigt.
Är man emot vilda strejker står man per automatik också bakom de beslut som fattats av två politiska majoriteter, inklusive det brutna vallöfte som går att hitta i den debatten. Men ingalunda. Seko sitter i skrivande stund och förhandlar nya avtal för sina medlemmar.
Det verkar alltför svårt att hålla tankarna ”jag sympatiserar med lokförarnas oro och krav” och ”vi kan inte ha vilda strejker på arbetsmarknaden” i huvudet samtidigt.
Det de har att sälja är fredsplikt. Varför skulle de lyckas förhandla fram bättre villkor om förarna ändå bryter mot det existerande avtalet? Det är klart att vi inte ska vara konflikträdda, och det är klart att det ska strejkas när förhandlingar strandar. Men håll två saker i huvudet samtidigt – stå upp för kravet, stötta lokförarna, men hedra avtalet. Det är det den svenska modellen bygger på.
Vi fungerar likadant i frågan om klimatet; arbeta för grön omställning och hållbart samhälle, men respektera människors behov att kunna ta sig till jobbet i bil på landsbygden. Vi ser inte ner på enkla jobb och människor som utför dem, vi ser ner på villkoren. Och integrationen ska vi inte prata om.
Vi måste våga fråga, orka föra prövande resonemang och vi måste inse att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Det tycks fullständigt omöjligt att skilja på bevekelsegrunder när vi pratar om behovet av en ansvarsfull migration och att göra det som krävs för att få människor att bli en del av det svenska samhället. Och vi vet i dag att det krävs mer än vad som hittills gjorts. De snabba klickens logik målar genast ut människor som rasister, utan att reflektera över dimensionerna i ett sådant resonemang. Respekt och omtanke om både människa och samhälle. Alla människor. Hela samhället.
Om vi ska komma någon vart, och om vi inte ska fastna i de snabba mediernas endimensionella logik så måste vi låta saker ta mer tid. Vi måste våga fråga, orka föra prövande resonemang och vi måste inse att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Kanske bör alla ordineras ett avsnitt av 80-tals-tv i veckan?
Maria Arkeby är biträdande verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
