Anne-Marie Lindgren: Det är inte regleringen – det är vinstintresset!

För mindre än ett år sedan röstade Liberalerna tillsammans med övriga borgerliga partier, inklusive SD, bort S-regeringens förslag om reducering av skolpengen till friskolorna.

Nu tänker man själv driva det förslaget. Och till och med litet försiktigt pröva en annan idé man likaså tidigare röstat ner, nämligen vissa inskränkningar i möjligheten att ta ut vinst. Eller åtminstone tillsätta en utredning.

För all del då, bättre en syndare som omvänder sig sent än en som inte gör det alls. Men det vore hederligt att erkänna att det är just en omvändelse. I stället för att låta som att man nu till skillnad från alla andra äntligen tar tag i frågan.

För när Johan Pehrson (L) myndigt förklarar att ”vi behöver strama upp och städa upp” är det omöjligt att inte tänka att den uppstramningen och uppstädningen, den hade redan varit igång – om det inte varit för att ett antal borgerliga partier, bland dem Liberalerna, så länge förnekat behovet.

De problem vinstintresset fört med sig har varit kända länge. Att vinstsyftande skolor riktar in sig på problemfria elever ur studiemedvetna familjer påpekade statsvetare, med hänvisning till internationella erfarenheter, redan från början. Att lärartätheten är lägre och andelen obehöriga lärare högre i vinstsyftande skolor än i kommunala har statistiken visat i decennier. Den växande koncentrationen till stora koncerner, där finansiella intressen dominerar ägarbilden, har pågått sedan 00-talet.

Det tog tid innan de politiska partierna vaknade till inför detta. Det gäller även socialdemokratin, trots tidig intern kritik. Inte förrän under regeringen Löfven skärptes tonen, med en utredning om vinstbegränsning som ledde till en proposition 2018. Som alltså röstades ner av den borgerliga majoriteten, inklusive L. Och SD, som efter påtryckningar från näringslivet övergav sin tidigare ståndpunkt om åtgärder mot vinstuttaget.

Nu är det inte alldeles enkelt att hitta fungerande metoder att begränsa möjligheten till vinstuttag, och kritiken har hårdnat på den punkten.

Vi har till att börja med frågan hur ”vinst” ska beräknas. Inom de stora koncernbildningar som dominerar friskolesektorn finns flera sätt att via interna transaktioner hålla nere den redovisade vinsten. Moderata finansministern Anders Borg ingrep på sin tid mot de så kallade räntesnurrorna, internlån inom koncernen eller från ägarna till räntor högt över marknadsnivån, som kunde räknas som kostnad och ta ner vinsten.

Dessvärre har EU-domstolen för något år sedan förklarat räntesnurror som lagliga, så antagligen kommer det tricket tas till igen. En annan metod är att lägga skollokalerna i ett särskilt fastighetsbolag, dit koncernens skolor, som är organiserade som dotterbolag, betalar sina (över)hyror. Som med det håller nere vinsten…

Pengar kan dessutom föras bort från själva skolverksamheten på annat sätt. Höga styrelsearvoden och höga löner till koncerncheferna exempelvis. För några år sedan kollade jag sjukvårdssektorn och kunde konstatera att den genomsnittliga månadslönen för en vd i en privat vårdkoncern var mer än dubbelt så hög som lönen för den högst betalda regiondirektören.

Liberalerna vill nu att vinst bara ska få delas ut om skolan uppfyller ett antal kvalitetskrav. Här får vi ett nytt definitionsproblem, nämligen att dels definiera vad som menas med kvalitet, dels att mäta den.

Det förefaller som om L inte menar betygsnivåerna i skolan, vilket är klokt – betyg är inget objektivt mått, och särskilt friskolorna tenderar bevisligen att sätta för höga betyg.

I stället tycks det handla om kvaliteten på de insatta resurserna – lärartäthet, existensen av skolbibliotek et cetera.

Det är inte helt feltänkt. Det är sannolikt mer effektivt att försvåra möjligheten att göra vinst – och att sänka lärartätheten, eller strunta i kravet på skolbibliotek är som bekant en vanlig metod att skapa vinst i friskolesektorn – än att försöka begränsa rätten att ta ut vinst.

Men den typ av kvalitetskrav L verkar tänka sig förutsätter ett antal tydliga statliga regler, exempelvis om personaltätheten. Vilket är aningen ironiskt med tanke på att sådana tydliga regler ansetts stå i vägen för skolornas möjligheter att organisera sin verksamhet på det sätt som bäst passar de lokala förutsättningarna.

Kanske kan den här typen av kvalitetskrav få bort en del oseriösa aktörer, men säker ska man inte vara. För pengar kan, som beskrivits ovan, plockas ut ur skolsektorn på helt andra sätt än via direkt utdelning.

Vinstintresse fungerar alltid styrande för verksamheten. Även för seriösa aktörer. Utgångspunkten blir vilket upplägg, vilket arbetssätt och vilket elevurval som ger störst utsikt till vinst. Vilket, exempelvis, betyder att man försöker undvika mer kostnadskrävande elever.

Där är grundproblemet – vinstintresse kan inte få vara styrande för verksamheter, som per definition ska styras av elevernas, och samhällets krav och behov, inte av producentens krav på avkastning.

Det är två vitt skilda styrprinciper, och de går inte ihop.