Eric Sundström: Det Sverige vi bär i våra hjärtan kommer att förändras
2023 är här och jag måste tyvärr inleda med följande citat: ”Det var nog ingen som trodde att vi skulle komma så här långt. Det är… det är otroligt.”
Orden yttras av sverigedemokraten Gustav Gellerbrant i SVTs dokumentär ”Maktspelet”. Jimmie Åkesson har precis kallat Gellerbrant för arkitekten bakom Sveriges nya och mycket tuffa migrationspolitik. SDs toppskikt sitter i en cirkel och lyssnar till Gellerbrant som berättar om de framgångsrika regeringsförhandlingarna.
Gellerbrant har nu blivit chef för SDs nio man starka styrka i Regeringskansliet. Jag tror att vi måste vara på vår vakt under kommande år. Det Sverige som vi bär i våra hjärtan kommer att förändras. För att få ordning på mina egna tankar har jag gjort tre kolumner på en whiteboardtavla – ett system jag gärna delar med mig av.
Den första kolumnen heter ”Baas/Tidö”, för efter valet i höstas läste jag David Baas bok ”Segra eller dö” som beskriver SDs framväxt. Precis när jag hade läst klart boken kom Tidöavtalet. Att inte reflektera kring olika beröringspunkter var en omöjlighet. Sedan kom Civil Rights Defenders (CRD) granskning. De menar att Tidöavtalet innehåller flera åtgärder ”som tydligt strider mot de normer för mänskliga rättigheter som Sverige är bundet av”, samt att avtalet ”undergräver rättsstaten och vår demokrati”.
Jag har alltid gillat uttrycket ”hård mot brott och mot brottens orsaker”. Julhelgens gängvåld gör mig både förbannad och oroad. Men Tidöavtalet är ett tydligt övertramp. Vi kan inte följa med straffpopulismen ner i avgrunden. I stället ska vi än mer högljutt betona att brottsbekämpning och ökad jämlikhet måste gå hand i hand.
De menar att Tidöavtalet innehåller flera åtgärder ”som tydligt strider mot de normer för mänskliga rättigheter som Sverige är bundet av”, samt att avtalet ”undergräver rättsstaten och vår demokrati”.
I den första kolumnen på whiteboardtavlan kommer jag därför skriva upp förslag som med CRDs ord inte vilar på ”rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen”. Förslag behäftade med sådan osäkerhet är anmälningsplikt och tillfälliga visitationszoner, som nu ska utredas.
Den andra kolumnen består av ”vanliga” reformer inom områden som ekonomi och välfärd. På förekommen anledning toppas kolumnen av vallöften som inte har infriats, som elprisstöd och nya (franska?) kärnkraftverk. Därefter fyller jag på med de olyckliga nedskärningarna av arbetsmarknadspolitiken, som undergräver såväl nödvändig omskolning som kampen mot långtidsarbetslösheten.
SDs Björn Söder har proklamerat att en högerregering måste slå sönder det system som ”vänstern byggt upp under ett sekel”.
Jag plitar ned SKRs kritik mot att de generella statsbidragen inte ökar tillräckligt. Och jag noterar att åtta europeiska länder redan har haft den varmaste januaridagen någonsin, men regeringen levererar ett ”dråpslag” mot Sveriges klimat- och miljöarbete. Självfallet listar jag även positiva saker, som att förbättringarna av a-kassan bibehålls under 2023.
Den tredje kolumnen heter ”Institutioner”. SDs Björn Söder har proklamerat att en högerregering måste slå sönder det system som ”vänstern byggt upp under ett sekel”. Och alla fyra partier i Regeringskansliet har lagt motioner om en obligatorisk a-kassa utan facklig koppling; om ett försvagande av skyddsombuden; om inskränkt konflikträtt genom en så kallad ”proportionalitetsprincip”. Sverige har skamligt nog övergett enprocentsmålet i biståndet, och vem vet om folkbildning eller public service står på tur.
Det behövs alltså en tredje kolumn som listar möjliga hot mot pelarna i vårt demokratiska samhällsbygge.
Nu är det nytt år. Besvikelse över valresultatet måste förvandlas till kamplust. Den här regeringen ska inte komma undan – tillsammans blir vi en stenhård och saklig opposition. Och käre partivän: Det är redan mindre än tre år till valåret 2026.
Eric Sundström är S-debattör
