Lawen Redar: Tidöavtalet urholkar bibliotekens roll

Principen om armlängds avstånd mellan politik och verksamhet är en central och viktig del av svensk förvaltningstradition, inte minst inom kulturpolitikens område. Armlängds avstånd handlar om att upprätthålla en avvägning mellan folksuveränitetens politiska ambitioner och den sak- och yrkeskunskap som finns på de olika offentliga förvaltningsområdena. 

Inom kulturområdet har det handlat om att skydda centrala demokratiska värden på yttrandefrihetens grund. Förvaltningsidén bygger på att de som sitter på den politiska makten inte ska kunna använda sin maktposition och utnyttja offentliga medel till att påverka människors världsbild och bilda politisk opinion. 

Bakom denna princip finns en auktoritär europeisk historia. Nazister, fascister och kommunister la stora resurser på att förhärliga den egna maktutövningen. Ideologiskt handlade det om att odla sin befolkning till att stödja en viss världsbild och människosyn. 

För de västerländska demokratierna har det, sedan Berlinmurens fall, varit av betydande vikt att den offentligt finansierade kulturen främjar yttrandefriheten, det demokratiska samhällets utveckling, kunskapsförmedling, den fria åsiktsbildningen och mångfalden av yttringar.  

Det som främst garanterar den demokratiska kultursynen och den förvaltningsmässiga styrningen är självständiga, oberoende och opartiska tjänstemän. 

Därför måste det till en större diskussion om de offentliganställda tjänstemännens arbetssituation, inte minst när dessa drabbas av politikens gränsförskjutningar. 

Enligt fackförbundet DIKs rapport ”Vi vet ju hur det blev i Sölvesborg” beskrivs en samtid av klåfingriga politiker, kunskapsförakt och en hårt polariserande allmänhet. Mer än hälften av de 3 500 svarande offentliganställda har angett att man oroas över att inte kunna utföra sitt arbete utifrån yrkesetiska principer.  

Rapporten är en tydlig hänvisning till det som hände den före detta kultur- och bibliotekschefen Sofia Lenninger, som blev omöjlig i Sverigedemokraternas Sölvesborg. Kommunens biblioteksplan, som ska beskriva hur man svarar upp mot bibliotekslagen, skulle i så liten mån som möjligt leva upp till vad lagen stipulerar. 

Dåvarande kommunalrådet Louise Erixon (SD) hade framför allt synpunkter på folkbibliotekets service för personer med andra modersmål än svenska.

Inte långt efter den uppmärksammade händelsen polisanmälde Sverigedemokraterna Norrköpings stadsmuseums utställning ”Medlöperi och Motstånd”. Det ledde inledningsvis till att museet tog bort bilden som orsakat anmälan. Musei-
lagens ändamålsparagraf som stipulerar att ett museum ska bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning, sattes för första gången på prov.

I dagarna har sverigedemokraten Jonathan Sager ställt krav på att populära sagostunder på folkbibliotek ska stoppas. Verksamheten som pågått sedan 2017 möts nu av hat och hot. När sagostunden arrangerats i Malmö har man behövt anlita extra väktare som säkerhetsåtgärd.

Medan det för några år sedan rådde en högljudd debatt om konsten- och kulturens frihet i relation till bidragsgivningen på kulturmyndigheterna, råder i dag tystnad inför den verkligt pågående förskjutningen av den demokratiska kultursynen. 

Myndigheten för kulturanalys fick i uppdrag att se över den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten och kunde då konstatera att det förelåg en risk om myndigheterna lägger till de så kallade horisontella demokratiperspektiven i bidragsgivningen. 

I ett ytterst ideologiskt och långsiktigt arbete har Sverigedemokraterna lyckats så tvivel i uppfattningen om konsten och kulturens demokratiska värde.

Lawen Redar

Omgående slopades kraven i regleringsbreven. Dessvärre har inget större arbete ännu gjorts på regional och kommunal nivå för att främja principen om en armlängds avstånd. Detta gör att Sverigedemokraterna på kommunal nivå obehindrat agerar för att begränsa kulturella evenemang och utställningar.   

Under valrörelsen var det många som befarade att Sverige med den sverigedemokratiskt stödda regeringen skulle få en instrumentell kulturpolitik. Tidöavtalets skrivningar om den konstnärliga friheten har fått allt fler att falla i ro om att det verkliga inflytandet på kulturens område ännu inte aktualiserats. 

Jag är av annan uppfattning. 

I ett ytterst ideologiskt och långsiktigt arbete har Sverigedemokraterna lyckats så tvivel i uppfattningen om konsten och kulturens demokratiska värde. Samhällsgemenskapen hotas av det som är ”normupplösande” och ”splittrande”. 

Den politiska praktiken i samtliga kommunala exempel visar att man genom hot om nedläggning, polisanmälan och exkludering av litteratur på andra språk än svenska agerar för att minska möjligheterna för den kultur man inte vill se och stärka den kultur som främjar de meningsyttringar, åsikter och den samhällsuppfattning man själv vill se. 

Till och med i Tidöavtalet, som ska garantera konstnärlig frihet och principen om armlängds avstånd, framgår att anmälningsplikt ska råda på kommunala verksamheter så som folkbiblioteken. 

Om det politiska projektet är att förvandla bibliotekariens roll från att vara informationsspecialister till informanter, som fackförbundet DIK uttrycker det, urholkar man inte bara bibliotekens demokratiska roll och bibliotekslagens portalparagraf om att de svenska folkbibliotek ska vara till för alla. Man påbörjar den förändring av kulturen i vårt samhälle som förskjuter rådande uppfattning om vad ett bibliotek ska vara och vilken roll en bibliotekarie ska ha. 

Jag har den senaste tiden ställt frågan till kulturminister Parisa Liljestrand om hon har för avsikt att införa anmälningsplikt för bibliotekarier i enlighet med Tidöavtalet och i så fall, om ministern anser att en sådan plikt är förenlig med bibliotekslagens portalparagraf? 

Svaret är lika svepande som kulturministerns uppfattning om vad en nationell kulturkanon ska tjäna för syfte. Inte ens när det uttryckes att en kulturkanon kan komma att ligga till grund för ett svenskt medborgarskap var det någon som reagerade.  

Min stilla undran är: Vart tog alla vägen som argumenterade för konsten och kulturens frihet? Var är alla nu när den verkligt instrumentella kulturpolitiken pågår?

För den som vill begränsa kulturpolitiken till sektorspolitik, som ska syfta till att tillgodose vad som bedöms vara kultursektorns dokumenterade behov eller kulturkonsumentens önskemål, ser ytterst aningslöst på dess kraft. 

Kulturpolitiken nationellt, regionalt och kommunalt måste tillhandahålla en öppen och generös infrastruktur för ett kulturliv där även det oväntade och till och med oönskade får utrymme.

Lawen Redar är kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna