Anne-Marie Lindgren: Tidölagets politik räcker inte för att stoppa gängen

Flera företrädare för den nya regeringen har nu gått ut och offentligt sagt att det kommer att ta flera år att knäcka gängkriminaliteten.

Många har redan påpekat att så hette det minsann inte före valet, så jag tänker inte upprepa det. Utan i stället, efter noggrann genomläsning av Tidöavtalet, konstatera att den politik som slås fast där knappast lär räcka för att få bort gängen.

Samtliga punkter handlar om straff, kontroller och olika typer av myndighetsingripanden. Det vill säga åtgärder riktade mot redan existerande kriminalitet, eller mot barn/unga som redan visat tecken på att vara på väg in i kriminalitet. Och åtgärder som i huvudsak riktas mot de kriminella som utgör den synliga delen av brottsligheten, alltså de unga män som finns i gängen.

Nästan ingenting sägs om de kriminella strukturer som finns bakom gängen.

Det finns ett avsnitt om brottsförebyggande åtgärder, det gör det. Men det är påfallande vagt; det ska inrättas ”flera stödfunktioner” och ”en nationell social insatsstyrka”, i övrigt kastas ansvaret över på kommunerna. Som läsare får man känslan att de som förhandlat fram dokumentet insett att de måste ha någonting med om förebyggande arbete, men inte varit särskilt intresserade, eller särskilt pålästa, i frågan.

Det som tas upp är dessutom åtgärder riktade mot individer; den typ av omgivningsfaktorer som formar individens liv, inte minst barns uppväxtvillkor, nämns inte.

För tydlighetens skull: som dagens våldskriminalitet ser ut är det befogat att se över också strafflagstiftningen. Det måste finnas sanktioner mot att bryta mot lagen, och graden av sanktioner bör följa allvaret i brottet. Att döda eller skada andra människor för livet måste få konsekvenser för den som bär ansvaret, och långa fängelsestraff för dagens våldsbrottslighet är fullt motiverade.

Och det oavsett hur pass avskräckande det verkar på andra. Den frågan känns dessutom dubbelbottnad. Det är uppenbart att dagens skärpta straff inte hindrat nyrekryteringen.

Samtidigt pekar en del på att de låga straffen för omyndiga personer snarare lett till att tonåringar börjat rekryteras till att utföra de grövsta våldshandlingarna – eftersom konsekvenserna inte blir så allvarliga. Fast då återstår frågan varför det alls finns tonåringar som är beredda att låta sig rekryteras in i organiserad kriminalitet, och till och med att begå mord. De allra flesta skulle ju inte göra det – trots de låga straffen.

Svaren finns, i ett stort antal forskningsstudier, i rapporter från Brottsförebyggande rådet, Brå, i böcker som Diamant Salihus ”Tills alla dör” och Evin Cetins och Jens Liljestrands ”Mitt ibland oss”. De bakomliggande faktorerna är desamma som man hittar i 1940- och 50-talens rapporter om ungdomsligor av olika slag, bara med skillnaden att ligorna inte hade några skjutvapen.

Det är barn som startar livet i ett underläge de inte själva skapat: Missbruk i familjen, eller psykisk ohälsa, eller frånvarande fäder, utslitna mödrar, trångboddhet, dåliga skolresultat… och fattigdom. Det är ett återkommande tema: barn, nu neråt tioårsåldern, rekryteras för att gå med bud. lämna eller hämta en väska någonstans – och får pengar för det. Pengar att köpa något av det som de annars aldrig kan få. Eller lämna hemma till mat.

I det perspektivet lär väl en del av högerregeringens tilltänkta politik snarast driva på den typ av familjeproblem som kan leda över barn i kriminalitet, Som idén om ”bidragstak”, det vill säga ytterligare försämring av redan fattiga familjers ekonomi. Motiveringen är, som alltid, att det ska få folk att ta jobb i stället för att ”leva på bidrag”.

Gängen, med sina ofta egenartade namn, sitt våldskapital och sina musikvideor, är de som syns mest, men de finns i botten på en maktpyramid som ofta nog består av folk i socialt etablerade positioner.

Haken är bara att det oftast handlar om personer med svag position på arbetsmarknaden som har svårt att få mer permanenta jobb. Då kan lösningen på försörjningsproblemet bli kriminella eller halvkriminella verksamheter.

Mer konstruktivt än det ideliga sänkandet av ”bidrag” är att skapa reala möjligheter för dem som står utanför arbetslivet att skaffa sig yrkesmässiga meriter, exempelvis via utbyggd arbetsmarknadsutbildning. Som ger möjlighet till andra jobb än sådana man fortsätter att vara fattig på.

Och så den sista punkten: i dag existerar parallella arbetsmarknader inom mer eller mindre (oftast mer) illegala verksamheter, som kan vara lika organiserade och lika affärsmässigt skötta som de vanliga legala. Med mycket pengar i omlopp.

Narkotikamarknaden, som förra året beskrevs i en stor studie från Brå, hör dit och det är – som polisen ofta påpekar – kampen om de lokala marknaderna som är grundorsaken till skjutningarna. Gängen, med sina ofta egenartade namn, sitt våldskapital och sina musikvideor, är de som syns mest, men de finns i botten på en maktpyramid som ofta nog består av folk i socialt etablerade positioner. Och med fingrarna även i annat olagligt, spelklubbar, välfärdskriminalitet, trafficking…

Kommer vi inte åt denna organiserade brottslighet lär vi inte komma åt gängen heller. Det känns litet förvånande att partier med så uppenbart intresse för brott och brottsbekämpning har så litet att säga om just den.