Daniel Färm: Viktigt beslut om slutförvar – men kanske inte i 100 000 år

Den socialdemokratiska regeringens besked att SKB:s ansökan om slutförvar godkänns är ett på många sätt historiskt beslut. Miljö- och klimatminister Annika Strandhäll visar på både mod och klokskap genom att fatta detta beslut.

Sverige är nu först i världen att ta ställning i en av kärnkraftens svåraste knäckfrågor: hur göra med det ”uttjänta” kärnavfallet. En majoritet av forskarna – samt ansvariga myndigheter – har gett grönt ljus till förslaget, som ska kunna hålla i 100 000 år. (Siffran 100 000 år är givetvis inte exakt – men forskarna är överens om att det är först om en tidrymd av den storleken som radioaktiviteten i det nu aktuella kärnbränslet är nere på samma nivå som den omgivande berggrunden.)

frågan är om det ens kommer att bli aktuellt

Det säger sig självt att det är omöjligt att veta säkert om det vi vet idag kommer att visa sig hålla så länge. Men frågan är om det ens kommer att bli aktuellt.

Dagens svenska kärnkraftsreaktorer klarar endast av att använda endast cirka tre procent av energin i kärnbränslet (uranet). Det betyder att det som regeringen nu har fattat beslut om att slutförvara innehåller de resterande 97 procenten.

Men det går utmärkt att klyva och omvandla även det återstående kärnbränslet till energi. Exakt hur det ska kunna ske storskaligt håller forskare både i Sverige och en mängd andra länder på att forska om. Intensivt. Målet är att ta fram en ny sorts kärnkraftsreaktorer, som inte kyls med vatten – och ett system för att ”återanvända” det ”uttjänta” (men alltså mycket energifyllda) kärnbränslet. Om och när denna nya – fjärde – generationens kärnkraft kan tas i bruk så kommer den alltså att kunna använda det kärnbränsle som just nu betecknas som ”avfall”.

vore bra för att dämpa vår ångest över att behöva fatta beslut som ska kunna hålla i 100 000 år

En verkligt hållbar syn på detta – i kombination med den teknikoptimism som är en central del av socialdemokratins grundsyn – är att hålla alla dörrar öppna för utvecklingen av sådan kärnkraftsteknologi som kan återanvända det som nu ska läggas ned i slutförvar. Det vore bra för miljön. Det vore bra för att dämpa vår ångest över att behöva fatta beslut som ska kunna hålla i 100 000 år. Och det vore bra för energiförsörjningen i Sverige. Som även i framtiden behöver vara planerbar och fossilfri. Om vi skulle lyckas med det, så skulle kärnkraft faktiskt med rätta kunna kallas hållbar och förnybar. Det borde även Miljöpartiet inse och vara mer positiva till.

Men nu ska detta kärnbränsle/-avfall slutförvaras. Eller, ”nu” och ”nu”. Det slutförvar som regeringen nu har gett klartecken till ska förslutas först om 70 år. Fram till dess – och eventuellt även efter det (men då blir det onekligen lite ”bökigare”) – kan man ta upp kärnbränslet igen och använda det i den nya generationens kärnkraftreaktorer (om och när de blir verklighet).

Det betyder att vi nu har 70 år på oss att ta fram denna nya kärnkraftsteknologi. Det är betydligt längre tid än vad de flesta bedömare säger att det bör ta att få fram den typen av moderna kärnreaktorer. Om det lyckas, så skulle det göra att behovet av slutförvar kortas väsentligt – både i volym och tid. Betydligt mindre faktiskt kärnavfall – med betydligt lägre farlig radioaktivitet – skulle då behöva grävas ned slutligt. Och i betydligt kortare tid: från 100 000 år till kanske 1000 år.

Innebär det att beslutet om slutförvar var fel eller förhastat? Nej.

Dels vet vi inte om – eller när – fjärde generationens kärnkraft kommer att förverkligas storskaligt. Om det inte händer – om vår teknikoptimism kommer på skam och forskningen inte lyckas förverkliga de långtgångna planerna på denna nya typ av reaktorer – så är det viktigt för kärnkraftsindustrin och det svenska samhället att ha en plan för vad man ska göra av det som då de facto är kärnavfall.

Dels skulle även fjärde generationens kärnkraft innebära ett behov av samma typ av slutförvar som nu förbereds. Men det kvarvarande kärnbränslet skulle då inte behöva slutförvaras i mer än 1000 år.

1000 år är förvisso länge nog. För att sätta det i perspektiv kan man konstatera att det för 100 000 år sedan var istid i Sverige. Inte ens mammutarna tyckte att det var tjänligt att leva här då. För 1000 år sedan beboddes Sverige av vikingar – som just höll på att bestämma sig om de skulle tro på Oden eller Kristus – och vilka fjärran landområden de skulle härja eller handla med härnäst.

Det är mer sannolikt att det går att hitta sätt att kommunicera ”rör ej” till de människor som förhoppningsvis lever i norra Uppland om 1000 år – än till de varelser som bebor Östhammar om 100 000 år

Ett litet bekymmer kan åtminstone minska betydligt om behovet av slutförvar kortas från 100 000 år till ”bara” 1000 år. Det är mer sannolikt att det går att hitta sätt att kommunicera ”rör ej” till de människor som förhoppningsvis lever i norra Uppland om 1000 år – än till de varelser som bebor Östhammar om 100 000 år.

Just nu bör dock fokus vara på att få fram ny kärnkraftsteknologi innan år 2090. Då är min yngsta son 85 år. Och kanske pensionär (om inte pensionsåldern har höjts ännu mer till dess…).

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken