Ulrika Lorentzi: Vägen till stryparsamhället kantades av politiska val
Ibland känner jag mig som en bromskloss. Decennier av reformer har stöpt om den offentligt finansierade välfärden till en marknad som för oss bort från en välfärd av hög kvalitet som fördelas efter behov.
Mitt jobb är att försöka stoppa detta och förklara att marknadsvälfärden blir ojämlik när företag attraherar de mest lönsamma patienterna, brukarna eller eleverna och fungerar dåligt när den splittras upp på många olika aktörer utan ansvar för helheten.
Jag är inte ensam att varna för marknadiseringen. På senare tid har till och med borgerliga tidningar fyllts med texter som dömer ut marknadsvälfärd och ständiga skattesänkningar. Liberala ledarskribenter försöker få sina läsare, och partier, att förstå att de drivkrafter som vinst skapar är problematiska i skolan. Vinstjakten leder till glädjebetyg, segregering och gräddfiler.
På senare tid har till och med borgerliga tidningar fyllts med texter som dömer ut marknadsvälfärd och ständiga skattesänkningar.
I Dagens Nyheter skrev kolumnisten Andrev Walden om stryparsamhället, där ”ingenting får fungera ordentligt eftersom resursbristen är inskriven i själva modellen” (21/12 2021). Hans tweet om detta får gillande från både höger och vänster: ”Som om stryparsamhället inte vore en politisk produkt utan mer som en … naturkatastrof.”
Varken skattesänkningar eller ”ett samhälle där varje funktion ska drivas som ett företag och allt syre ska sugas ur systemen” är naturkatastrofer. De har drivits fram av partier som medborgarna har röstat på. Men har partierna gått till val på att skapa stryparsamhället?
Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro vill göra rätten att få betala i välfärden till den nya valfrihetsfrågan.
Nej, de lovade valfrihet. Och trots all kritik fortsätter partier och opinionsbildare till höger sjunga marknadsvälfärdens lov (liksom en och annan gammal socialdemokrat vars jobb är att propagera för välfärdskoncernerna). Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro vill göra rätten att få betala i välfärden till den nya valfrihetsfrågan.
De menar inte att betala helt själv, utan att den som har råd ska få betala extra för att själv få bättre vård, skola eller omsorg inom en åtstramad offentligt finansierad välfärd. En gräddfil, helst med skatteavdrag.
Högern fortsätter att presentera en vacker vision. Valfrihet och välfärd samtidigt som skatterna sänks. Det är för bra för att vara sant, och det ska kritiseras och avslöjas. Men vi behöver också prata om vad vi vill ha och om reformer som tar oss åt det hållet.
Fast omsorgskontakt i hemtjänsten är en sådan reform. I valet 2018 lovade Socialdemokraterna att alla som har hemtjänst ska tilldelas en namngiven person som ansvarar för trygghet, kontinuitet, individanpassad omsorg och samordning av hemtjänstinsatser. Förslaget har utretts av Barbro Westerholm och på nyårsafton 2021 lade regeringen fram en lagrådsremiss med krav på att fast omsorgskontakt ska införas 1 juli 2022.
Det är ett sätt att börja ta tillbaka kontrollen från marknadskrafterna och göra hemtjänsten bättre.
Reformen har inte fått stort genomslag. En del tycker att det är självklart, flera kommuner har redan kontaktombud. Andra att det inte löser de verkliga problemen. Vinstjakt, marknadslösningar och kundvalssystem måste fortfarande bort och bemanningen öka. Men fast omsorgskontakt är ett steg mot att se hemtjänstens uppdrag som en helhet, där en person som arbetar nära hemtjänstmottagaren också har ett utpekat ansvar för att hålla ihop omsorgen. Det är ett sätt att börja ta tillbaka kontrollen från marknadskrafterna och göra hemtjänsten bättre.
Vägen till stryparsamhället kantades av flera politiska val. Vi kan göra andra val som leder till tillräcklig bemanning, kontinuitet och fördelning efter behov. Jag hoppas på att kunna vara mindre bromskloss och mer pådrivande för steg åt rätt håll under 2022.
Ulrika Lorentzi är utredare av välfärdsfrågor på LO
