Joa Bergold: Stora behov av familjepolitiska reformer
Bristerna i våra sociala trygghetssystem står i centrum för flera aktuella politiska debatter. Behovet av reformer inom sjukförsäkringen och pensionssystemet engagerar partier över hela det politiska spektrumet. Frågan om arbetslöshetsförsäkringens utformning och huvudman är fortsatt en stridszon inom ramen för arbetet med att skapa en välfungerande trygghet och omställning på en modern arbetsmarknad. Den gemensamma kärnan i diskussionerna är hur man kan uppnå en balans mellan individers trygghet och välfärd och de samhällsekonomiska kostnaderna för systemen. Den fackliga rörelsen har gång på gång lyft fram att systemen måste rustas och att en välfungerande arbetslinje också kräver välfungerande socialförsäkringar, inte åtstramningar och svältfödda bidrag. Det behövs för såväl effektiviteten i trygghetssystemen, som ur ett rättviseperspektiv. Klass- och könsskillnader på arbetsmarknaden skapar skillnader i behov, men också i tillgång till trygghet vid sjukdom, vid arbetslöshet eller vid arbetslivets slut.
Men det finns också socialförsäkringar som det inte talas särskilt mycket alls om nuförtiden. Föräldraförsäkringen, som under perioder varit à la mode för alla som velat driva frågan om ett jämställt samhälle, får inte alls samma uppmärksamhet i dag.
På ett sätt kanske det är rimligt. För som bland annat Joakim Palme har visat har universalismen i föräldraförsäkringen faktiskt ökat under samma period som andra socialförsäkringar stramats åt. Det finns större och mer pockande reformbehov inom välfärdspolitiken.
En annan kanske mer cynisk förklaring är att den tidigare progressiva airen runt kraven på reformer i föräldraförsäkringen nu ses som feministisk identitetspolitik för en politisk korrekt medelklass – en politik som inte längre lockar. Familjepolitikens stjärnglans verkar i viss mån ha falnat.
Det är synd. Och det är fel. Föräldraförsäkringen är fortfarande ett av de viktigaste verktyg vi har för att skapa ett fungerande arbetsliv för föräldrar. Och i förlängningen också för att människor ska välja att skaffa barn, trygga i förvissningen att livet kommer att gå ihop.
Föräldraförsäkringen som den ser ut i dag fungerar bäst för föräldrar med trygga heltider och välbetalda jobb
Men det innebär inte att försäkringen som den ser ut i dag är utan reformbehov. Snarare är det så att den successivt ökade generositeten och flexibiliteten i försäkringen skapat problem i sig. Dels i form av en sned fördelning i användningen mellan kvinnor och män.
Men ett minst lika allvarligt problem är de skillnader i möjligheten att använda försäkringen som beror på föräldrarnas inkomst och arbetsmarknadsposition. Föräldraförsäkringen som den ser ut i dag fungerar bäst för föräldrar med trygga heltider och välbetalda jobb. Deras ofta redan flexibla arbetsliv kan få en extra skjuts av föräldraförsäkringens möjligheter till ledighet.
Utredningen om en modern föräldraförsäkring (2017) visade att det framförallt är föräldrar med höga inkomster som har möjlighet att spara dagar, medan föräldrar med lägre inkomster inte har samma möjlighet att avstå från ersättningsdagar under de första åren, för att kunna använda dem senare. Därmed skapas skillnader mellan olika grupper av föräldrars möjligheter att kombinera arbete och familj längre fram i barnets liv.
Därför föreslog utredningen bland annat en ny modell för försäkringen, där huvuddelen av dagarna koncentrerades till barnets första tre år. Därefter skulle respektive förälder få årliga förmånsdagar att använda fram till mellanstadieåldern. Förslagen var ett försök att både svara mot behovet av längre ledighet under barnets första år och att lösa de kortare behov av ledigheter som finns när barnet börjat i förskola. (Vabben borträknad.) Trots ett gediget stöd för nya tidsgränser bland arbetsmarknadens parter och utredningens expertgrupp var det få av förslagen som nådde riksdagen och ännu färre som kunde röstas igenom[1].
Förslaget om familjeveckan var ett nytt försök att hitta lösningar på vardagspusslet för föräldrar utan sparad föräldrapenning. För trots kritiken om reformen som en omotiverad lyxreform är behovet av fungerande lösningar för föräldrar i LO-grupper inte taget ur luften. Inte minst har pandemin gjort skillnaden i villkor mellan arbetare och tjänstemän smärtsamt tydliga. Det handlar om föräldrar med styrda arbetstider och arbetstider som måste utföras på plats och inte bredvid i soffan medan barnet kollar på Netflix.
Arbetarkvinnors villkor för att kombinera arbete och familjeansvar framstår som närmast paradoxala. LOs årliga rapport Sveriges Jämställdhetsbarometer visar att den grupp av föräldrar som har det mest styrda arbetet, de mest oregelbundna arbetstiderna och med minst inflytande över hur, när och var de arbetar samtidigt är den grupp som tar den största ansvaret för omsorgen och ansvarar för att planera och utföra vardagsarbetet i familjen. Det är ett livspussel i motvalls.
Därför är det en förlust att förslaget om familjeveckan föll med budgeten. Det är oklart i vilken form förslaget kan väckas igen. Men om en välfärdsutredare skulle få drömma lite inför jul skulle det vara att vi tog ett omtag i reformeringen av föräldraförsäkringen. En brist med förslaget om familjeveckan var att en ny förmån skulle införas, utan att man samtidigt gjorde nödvändiga förändringar i existerande försäkring. I praktiken skulle det inneburit att lagstiftaren byggde parallella ersättningssystem med närliggande syften, och där grupper av höginkomsttagare fick ytterligare dagar att röra sig med. De som har skall varda givet.
låt föräldraförsäkringen och familjepolitiken återta sin rättmätiga plats på reformagendan
Nej, låt föräldraförsäkringen och familjepolitiken återta sin rättmätiga plats på reformagendan. Tiden är mogen för att ta stegen mot en sammanhållen och mer ändamålsenlig föräldraförsäkring som fungerar väl för föräldrar på alla delar av arbetsmarknaden.
Det är dags för en graviditetspenning som inte sätts i godtycke. Värna en tillfällig föräldrapenning som tar hänsyn till föräldrar som inte kan “vobba”. Satsa på personal och resurser i förskolan så att alla föräldrar känner sig trygga med sina barns vardag oavsett deras egna arbetstider. Gör förskolan tillgänglig för alla barn – även på kvällar och helger – genom en allmän förskola från två års ålder oavsett förälderns sysselsättning.
Det kan omöjligt vara för mycket att önska sig.
Joa Bergold, utredare välfärdspolitik, jämställdhetspolitik, klass och kön, LO
[1] Ett exempel är att förslaget om att även 90 dagar på grundnivå skulle reserveras för respektive förälder röstades ned av borgerliga partier trots att man samtidigt lyft att långa föräldraledigheter var ett hinder för invandrade kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden.