Johan Sjölander: Marknaden kan inte hantera vår tids stora kriser

Den vanliga invändningen från vänster mot detta resonemang är att marknad nog är bra men den lämpar sig inte för alla verksamheter. Skola, psykiatri, försvar eller för den delen fångvård bedrivs bäst enligt en annan logik än marknadens. Det är skillnad på att sälja korv och att vårda sjuka människor.

demokratin kan och bör ta på sig ledartröjan

Det är helt sant. Men frågan är om vi inte borde ta resonemanget ett steg längre. Räcker det verkligen med att vi ser staten och det allmänna som något som i efterhand städar upp efter marknadens värsta brister? Är inte sanningen snarare den att demokratin kan och bör ta på sig ledartröjan i en vidare mening, och att även marknaden behöver en stark stat som förmår peka ut vägen och leda utvecklingen framåt?

Eller med andra ord; är den oreglerade marknaden särskilt lämpad att själv ta sig an vår tids stora utmaningar som till exempel klimatkrisen?En som länge drivit den åsikten är professor Mariana Mazzucato. Hennes huvudpoäng är att staten inte är ett hinder utan tvärtom en förutsättning för utveckling.

I sin senaste bok ”Sikta mot stjärnorna”, utgiven på svenska av Verbal förlag, tar hon sitt avstamp i coronapandemin. Där konstaterar hon att hur relationen mellan stat och marknad, myndigheter och privata företag, såg ut i mycket avgjorde hur väl den gemensamma utmaningen kunde mötas. Och hon använder också pandemin som ett exempel på vad vi faktiskt kan göra, när vi väl bestämmer oss och gör rätt.

staten gör mer än att bara tillhandahålla infrastruktur, utbildning, se till att löntagarna får tillgång till sjukvård och någon form av trygghet

Vad det handlar om är alltså att staten gör mer än att bara tillhandahålla infrastruktur, utbildning, se till att löntagarna får tillgång till sjukvård och någon form av trygghet. En utgångspunkt för Mazzucatos argumentation i denna bok såväl som tidigare är hur hon effektivt visar på hur viktiga demokratiskt beslutande statliga kraftsamlingar som den på månlandningen varit för att driva på för innovation.

När USAs president John F Kennedy av politiska skäl (konkurrensen med Sovjet) pekade med hela handen och slog fast målet att sätta en människa på månen gav det upphov till inte bara Neil Armstrongs berömda rymdpromenad utan en våg av uppfinningar som präglar våra liv än i dag.

mycket av det som i dag ses som självklarheter hade inte kommit till om det inte vore för statens aktiva roll

För mycket av det som i dag ses som självklarheter hade inte kommit till om det inte vore för statens aktiva roll. Mazzacuto lyfter fram så olika saker som internet, GPS, stötdämpande skum i sportskor och kameratelefoner. En mindre ambitiös stat är alltså inte självklart bra om du uppskattar innovationer och att samhället går framåt.

Mycket av den utveckling som Mazzucato beskriver har drivits fram av militära skäl. Men dagens stora hot är inte begränsade till fientligt sinnade nationers arméer. Vi står inför ett klimathot som är i grunden existentiellt. Fattigdom och klyftor leder till ett omfattande mänskligt lidande. Och den pandemi som vi nu förhoppningsvis börjar se slutet på visar med all önskvärd tydlighet hur sårbara vi är som mänsklighet och civilisation.

lämna föreställningen att stat är dåligt och ineffektivt och att allt värde och all utveckling sker på den privata sidan bakom oss

Ska vi kunna möta de utmaningarna måste vi en gång för alla lämna föreställningen att stat är dåligt och ineffektivt och att allt värde och all utveckling sker på den privata sidan bakom oss. I stället behövs en ny relation mellan demokrati och kapitalism där staten aktivt och medvetet är med och driver utvecklingen.

Mazzucatos stora poäng är alltså att vi borde kunna använda all den kraft staten exempelvis kunde mobilisera för att sätta en människa på månen till att även rädda den jord som vi trots allt bor kvar på.

Det kräver naturligtvis ett stort mått av nytänkande. Och frågan är om inte just den tid vi nu lever i, med pandemin i färskt minne och klimathotet smärtsamt tydligt framför oss, är något av ett gyllene tillfälle att göra just det.

inom arbetarrörelsen har det länge förts en diskussion om ekonomisk demokrati

Och man behöver inte hålla med professor Mazzucato om allt. Men inom arbetarrörelsen har det länge förts en diskussion om ekonomisk demokrati. Den har många dimensioner, och jag kan inte beröra dem alla här. Men den kanske viktigaste av dem alla är kanske trots allt att se till att vår gemensamma mänskliga skaparkraft, all vår energi och kreativitet, i så hög utsträckning som möjligt faktiskt fokuseras på att lösa de avgörande problem som gisslar mänskligheten och vår planet.

Det kräver ett brott med den grundsyn som har präglat synen på stat och marknad sedan åtminstone Thatcher och Reagans åttiotal.

Jag tror tiden är mogen för ett sådant brott. Ja, inte bara mogen. Den längtar efter och kräver det.

Johan Sjölander är verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden