Lars Stjernkvist: Det håller inte att skylla på någon annan
Liberalernas berömda partiråd var något en av uppvisning i vältalighet. Det må vara ett litet parti, men det är något av en stormakt när det gäller retorik. Det talades förstås en hel del och vackert om liberala värden och det talades mycket om Sverigedemokraterna.
Det fanns emellertid en elefant i rummet, som nästan ingen nämnde vid namn. Jag tänker på Socialdemokraterna. Liberalernas partiledning och dess anhängare upprepade under hela den långa debatten att det bara finns ett sätt att stödja en moderatledd regering, och det är genom samarbete med SD. Det är inget vi vill, men reservanternas förslag betyder att vi ger bort makten till Socialdemokraterna, och det är ett ännu sämre alternativ. Ja, ungefär så resonerade partiledningen och det sista antyddes bara, men framgick ändå tydligt.
Det låter inte särskilt muntert, ett val mellan pest och kolera med liberala mått mätt. Dessbättre behöver det inte vara så illa.
Det finns lustfyllda alternativ, även för en liberal.
Det finns lustfyllda alternativ, även för en liberal. För det första vet jag av egen erfarenhet att det finns liberaler runt om i landets kommuner som väljer att samarbeta med socialdemokrater därför att de helt enkelt tycker att det är ett bra alternativ. För det andra finns det många exempel på kommuner där borgerliga partier regerar utan att samarbeta med SD. De styr därför att de utgör det starkast möjliga regeringsalternativet, utan att ha en egen majoritet.
Det håller definitivt inte att skylla på någon annan, att det är Socialdemokraternas makthunger som tvingar fram ett beslut som man egentligen ogillar.
Nej, argumenten som framfördes under partirådet håller helt enkelt inte. Det håller definitivt inte att skylla på någon annan, att det är Socialdemokraternas makthunger som tvingar fram ett beslut som man egentligen ogillar.
Och det håller inte att hänvisa till att Vänsterpartiet minsann också har ett solkigt förflutet.
Liberalerna har bestämt sig för att öppna för samarbete med SD, och måste stå för det.
Liberalerna har bestämt sig för att öppna för samarbete med SD, och måste stå för det. Det betyder att de ofrånkomligen måste svara på frågor om vad samarbetet betyder och kan komma att betyda i framtiden. Hela SDs politik bygger på ett ”vi och dom”-tänkande och det kommer fram i alla möjliga sammanhang.
Därför kommer liberaler att få frågor om krav på återvandring, och om hur de ser på friheten att klä sig som man vill och bygga vilka religiösa lokaler man vill. Och Liberalerna måste stå ut med frågor om hur tryggheten och sammanhållningen påverkas i vårt land om vissa som bor och lever här förvägras samma sociala trygghet som andra. De måste få frågan om de inte längre tror att det är möjligt att förena en kontrollerad invandring med asylrätten och varför de väljer att samarbeta med ett parti som ser invandring och invandrare som orsak till nästan alla samhällsproblem.
Nej, det handlar inte om att framställa Liberalerna som ett demokratiskt tvivelaktigt parti. Jag vill inte ha en valrörelse där slagorden och de grova anklagelserna haglar. När det politiska samtalet reduceras till ett enstavigt skrikande, då vinner den som skriker högst. Och i den grenen är ett resonerande parti som Socialdemokraterna chanslöst.
Även de vältaliga i Liberalerna lär vara chanslösa i en sådan debatt. Därför behöver vi i lugn och ro diskutera frågor som vi är överens om är principiellt viktiga.
Den diskussionen kommer att visa, vågar jag lova, att inte ens en liberal måste välja mellan pest och kolera.
Lars Stjernkvist är frilansande skribent
