Nyliberaler och reaktionärer möts i fackföreningshatet
En gång i världen använde MUF en nidteckning av Olof Palme som en tavla att kasta pil mot.
Jag har länge sett det som ett svårslaget rekord i politisk smaklöshet (ja, bortsett från en del otrevligheter från extrempartier då, men de väntar man sig just inget annat av).
Nu utnämner Centerstudenterna Martin Ådahl till ”årets centerparlamentariker” som erkänsla för hans insatser för att bekämpa LO – illustrerat med Ådahl framför en bild av en brinnande LO-borg. Strax efteråt gick CUF ut med en bild där ett antal grönklädda människor marscherar förbi samma brinnande LO-hus, med rubriken ”Storming the LO-borgen”. Det kan ses som en uppföljning av senhöstens kampanj på temat ”Fuck facket”, en gammal bekant sedan Fredrick Federleys tid som förbundsordförande.
Huruvida centerungdomarna slår MUFs rekord eller bara tangerar det kan möjligen diskuteras, men att det är fullt ut på samma nivå är ingen diskussionsfråga.
Tonläget i den politiska debatten kan vara hårt, och intern jargong kring politiska motståndare är inte alltid vare sig högaktningsfull eller väluppfostrad. Men när det direkt börjar handla om fysiska attacker i syfte att skada eller förstöra, och när detta dessutom framställs som roligt – då går man över en gräns.
Det gäller alldeles särskilt i dag, när öppna eller underförstådda hot om våld, både mot politiker och politiska institutioner, blivit allt vanligare inte bara i debatten – vi har, även i vårt närområde, haft ohyggliga exempel på aktivt politiskt våld.
Och för bara några veckor sedan stormades den amerikanska kongressen av en politisk mobb som fann det helt i sin ordning att försöka omintetgöra ett valresultat de inte gillade…
Det borde inge vissa funderingar kring det lämpliga i att ”skämta” om stormning av hus som rymmer folk med litet andra åsikter än man själv.
Somliga försöker hävda att teckningen är satirisk. Det är den inte.
Politisk satir är alltid i någon form spydig – den avser enligt ordböckerna att ”håna och förlöjliga” , om än på ett ”elegant sätt”. Elegansen i det här fallet känns inte helt påtaglig, men mer avgörande är att teckningen av Ådahl framför en brinnande LO-borg är avsedd som beröm, inte hån. Det är hans insatser för att bekämpa LO som gjort honom till ”årets centerparlamentariker”. I den mån formen ses som uppsluppen så är inte innehållet det.
Demokrati handlar om åsiktspluralism. Det ska finnas olika politiska partier, med skilda åsikter och värderingar, och de olika partierna har rätt att ogilla varandras åsikter, kritisera dem och bekämpa dem – även i hårda ordalag. Men demokrati kräver vissa spelregler för denna åsiktskamp. Dit hör, bland annat, att inte använda hot och våld.
Och det gäller, faktiskt, även om det bara är ”skämt”, som Martin Ådahl försökte ursäkta sig med.
Hot och våld är en realitet för många politiker och för många fackligt aktiva, och det finns inte minsta anledning för vare sig politiska partier eller politiska ungdomsförbund att normalisera det genom att framställa sådana hot som något kul.
Yttrandefrihet? Visst, men att man får säga vad som helst är ju inte detsamma som att man bör göra det.
Det är den ena delen av kritiken mot utmärkelsen till Ådahl, alltså själva formen. Den andra gäller förstås innehållet.
CUF är sedan länge fackföreningsfientligt, och det gäller även delar av Centern. Fientlighet har dubbla rötter. Dels ett mer traditionellt arbetsgivarmotstånd – Centern innehåller många småföretagare – dels den i verklig mening nyliberala ideologi som präglat just Centern (eller åtminstone centerledningen) mer än såväl Moderaterna som Liberalerna.
Det är en intressant notering att den gröna bataljon som marscherar förbi en brinnande LO-borg bär på Gadsden-fanan – som alltså förekom vid stormningen av Capitolium. Fanan har under sin långa livstid stått för både det ena och det andra, men i dag används den främst av dels libertarianer, dels Tea Party-rörelsen.
Att nyliberaler och högerreaktionärer möts just i fackföreningshatet är något vi ser i Sverige också; centerungarna är här på samma linje som Sverigedemokraterna. Motiven skiljer sig dock åt. SD ser fackföreningarna som ett hot mot den nationella gemenskap som är partiets överordnade ideolog och som inte erkänner några intressemotsättningar mellan olika ekonomiska grupper i landet. Libertarianer/nyliberaler betraktar alla former av kollektiv organisering som ett hot mot den individuella friheten.
Att kollektiv organisering i många fall är förutsättningen för individens (i det har fallet arbetarens) frihet att slippa bli exploaterad av ekonomiskt starkare grupper förstår man inte. CUF ser lika litet som SD vad skillnader i ekonomisk makt betyder – och den blindheten leder till politiska ställningstaganden som ofrånkomligen gynnar starkaste grupperna.
För det blir ju effekten, om man på olika sätt försvårar för de ekonomiskt svagare grupperna att gå ihop och med det bli tillräckligt starka för att motbalansera dem som annars kunnat bestämma allt.
