Lars Engqvist: Estradörerna har tagit över politikerrollen
När Ebba Busch Thor var ny som partiledare medverkade hon i SVTs underhållningsprogram ”Så ska det låta”. Hennes framträdande var väl förberett och skickligt genomfört. Hon dansade med Kalle Moraeus till Robyns ”Dancing on my own”, skakade loss till Madonnas ”Fever” och rappade till Timbuktus ”Det löser sig”.
Tittarna fick klart för sig att här är en politiker som verkligen gillar, för att inte säga älskar, att stå på scenen, att vara mitt i strålkastarljuset. Och det var väl själva meningen.
För mig gav hennes medverkan ytterligare näring åt den eviga frågan om vad som driver den enskilde politikern. Kring denna frågeställning har det genom åren spunnits många tanketrådar. En av dem handlar om förhållandet mellan det politiska budskapet och scenen.
Här finns två fundamentalt skilda hållningar. Den ena kan beskrivas som sökandet efter en scen för att nå ut med ett budskap. Det andra som sökandet efter ett budskap för att få en plats på scenen. Den ena hållningen är folkbildarens, den andra är estradörens.
Folkbildaren är främst förbunden med folkrörelserna. Scenen är ofta enkel – en talarstol, en högtalare, några bilder och diagram som understöd. Klädseln är korrekt, men inte utstuderad. Budskapet är det alldeles centrala. Det handlar om att förmedla ny kunskap och nya värderingar, om att övertyga och försöka påverka den allmänna meningen.
Estradören är främst förbunden med det moderna mediesamhället. Estradören dominerar scenen, är omsorgsfullt kostymerad och skyms inte av någon talarstol. Med väl inövade gester, plastik och mimik bjuds publiken på en berättelse eller en stunds underhållning som är anpassad till dess smak. Estradörens ambition är inte att övertyga eller påverka, utan att tillfredsställa publiken.
Även om de flesta politiker fortfarande kan beskrivas som folkbildare har det moderna mediesamhället förskjutit politikerrollen, från folkbildaren till estradören.
”Det gäller att hitta de vassaste formuleringarna på Twitter, de snyggaste bilderna på Instagram och slå rekord i gillanden på Facebook. Där finns litet utrymme för någon eftertänksam samhällskritik.”
De nya, så kallat sociala, medierna har drivit på. För den enskilde politikern har det blivit livsviktigt att nå genom mediebruset. Det gäller att hitta de vassaste formuleringarna på Twitter, de snyggaste bilderna på Instagram och slå rekord i gillanden på Facebook. Där finns litet utrymme för någon eftertänksam samhällskritik.
Dessvärre anpassar sig de etablerade nyhetsmedierna. I tv:s partiledardebatter får politikerna högst någon minut att förklara de mest komplicerade sammanhangen och i de följande replikskiftena är det de snabbaste svaren som vinner. De övriga politiska programmen har utvecklats till skräniga underhållningsprogram, där det inte ges plats för längre resonemang eller nyanser
Det är de politiska estradörernas tid.
För dem som ser den öppna, prövande debatten som ett värn för demokratin och som den enda vägen till gemensamt ansvarstagande är det dags att fundera över hur den politiska folkbildningen kan ges ny kraft.
Det kan låta en smula nostalgiskt, men är likväl en nödvändighet: Socialdemokratin måste åter bli ett folkrörelseparti på riktigt.
Det är sant att en folkrörelse i det nya kommunikationssamhället måste arbeta med nya metoder och i andra former än vad som gällde tidigare. Men den bärande idén måste vara densamma: Medlemmarna ska inbjudas att delta i den samhällskritiska debatten, utveckla sina idéer och ställa krav. De ska inte bara vara budbärare. De ska vara med och bestämma. Och ta gemensamt ansvar.
Lars Engqvist är tidigare chefredaktör, socialminister och landshövding
