Replik: Det finns kraft och vilja hos HBT-S

Svar på debattartikel signerad Stian Raneke och Ulrika Palm ”Vi känner oro för HBT-S framtid”.

2015 blev HBT-S sidoorganisation inom Socialdemokraterna. I sin debattartikel framför Raneke/Palm dels ”att förbundet är en svag organisation som har svårt att attrahera medlemmar”, dels att det ”inte har en tydlig politisk agenda”.

För att leda detta i bevis anför debattörerna att endast 200 av HBT-S cirka 1100 medlemmar har sitt huvudmedlemskap där – och jämför därefter förbundet med S-kvinnors 5100 huvudmedlemmar.

S-kvinnor har funnits i 100 år, och har ett betydande försprång även vad gäller antalet år som sidoorganisation, varför jämförelsen med HBT-S (med sina fyra år som sidoorganisation) självfallet är helt orimlig.

Att de flesta av de 200 medlemmarna med huvudmedlemskap i HBT-S bor i Stockholms-regionen, kan ju bero på att det där finns en intern parti-infrastruktur som möjliggör för HBT-S medlemmar att nomineras till olika uppdrag som representanter för just HBT-S – en infrastruktur som saknas på flera håll i landet (exempelvis i Norrbotten). Dessutom är det väl kanske rimligt att utgå från att landets största stad har större underlag för huvud- och/eller extramedlemskap än andra städer…

Varför skulle någon som är eller vill bli politiskt aktiv inom socialdemokratin i den arbetarkommun där hen bor, riskera att inte bli nominerad till fullmäktige eller en kommunal nämnd, genom att ha sitt huvudmedlemskap i HBT-S och inte i partiet? I Norrbotten har vi inga HBTS-föreningar i våra arbetarekommuner – alla medlemmar utgör distriktet HBT-S Norrbotten och placeras organisatoriskt i en s-förening som tillhör Luleå.

Jag tror säkert att många av våra medlemmar i Norrbotten som inte bor i Luleå gärna skulle vilja ha sina huvudmedlemskap i HBT-S. Men eftersom de vill bidra till utvecklingen i sin hemkommun så kan de helt enkelt inte det.

Raneke/Palm skriver också att medlemsantalet ”står still” (…) och ”trots att vi har fler öppna HBTQ+personer än någonsin som representerar Socialdemokraterna i fullmäktige runt om i landet är det många som valt att inte organisera sig hos oss”.
Förutom att det skulle vara intressant att få ta del av den statistik/den fakta som ligger till grund för det påståendet, tror åtminstone jag att en av förklaringarna kan vara just den interna organisatoriska infrastrukturen.
En stor del av förbundets medlemmar väljer helt enkelt att ha sitt huvudmedlemskap i partiet och ett extra medlemskap i HBT-S, för att den vägen kunna påverka partiets politik även på HBTQ+–området, något debattörerna också konstaterar lite längre ner i sin debattartikel.

Raneke/Palm är vidare oroade vad gäller de bidrag som HBT-S får från bland annat Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (MUCF) och hävdar att det stöd som ges inte motsvarar den verksamhet som bedrivs inom HBT-S.
Det är en allvarlig anklagelse – dels mot en statlig myndighet och dess kontrollapparat, dels mot HBT-S auktoriserade revisorer.
Dessutom är det ett påstående som visar en skriande brist på kunskap om det särskilda uppdrag som MUCF fått i sitt regleringsbrev – det som handlar om att stärka organisationer som arbetar med hbtq+personers rättigheter. Inom ramen för det uppdraget får bland andra FPES (förening för transpersoner), EKHO, Lesbisk Makt, Nordic Bears, RFSL, Öppna Moderater och HBT-S Sverige bidrag för ”att driva organisation”.

Jag menar inte att negligera Ranekes och Palms oro – självklart ska den tas på allvar. Lika självklart är det att en ung sidoorganisation som HBT-S har en enorm utvecklings- och förbättringspotential.
Själv känner jag absolut ingen oro – snarare tvärtom. Efter den gångna helgens kongress ser jag som medlem och ordförande för HBT-S Norrbotten – som inom parentes är förbundets näst största distrikt efter HBT-S Stockholm, framtiden an med stark tillförsikt.
Anledningarna är flera.

En nyvald ordförande, Daniel Andersson, med ett ledarskap som präglas av lyssnande, lärande, ödmjukhet och empati. En person som förstår vikten av att satsa på organisationsutveckling, medlemsdialog och stöd till förbundets distrikt och föreningar.

Daniel är dessutom riksdagsledamot och kommer att föra fram förbundets frågor på arenor som HBT-S inte haft tillgång till tidigare, ett antal nya styrelseledamöter som tillför spetskompetens vad gäller organisation, ekonomi, fackligt arbete, riksdagsarbete, genusteori, hbtq+politik med mera, ett antal omvalda ledamöter med förbundssekreteraren Madelaine Vilgren och vice ordförande Annelie Schagerström i spetsen – ledamöter som förutom sin kunskap och kompetens också står för kontinuitet och klokskap, de två anställda, medlemmarna Zara Zimmerman och Camila Kempe Fekete, som driver och arbetar med ett utbildningsprojekt för LOs 14 förbundsordförande och ett antal processledare från samtliga LO-förbund.

Det handlar om ett utbildningspaket med namnet ”Att skapa rum”, specialdesignat för just LO med teman som HBTQ+, makt och normer och behandlar ämnen som syftar till att bygga medvetenhet och rasera destruktiva strukturer. Självfallet kan utbildningen designas om för att passa exempelvis partistyrelsen, distriktsstyrelser, riksdagsgruppen etcetera.

HBT-S verksamhetsinriktning och politiska plattform, och inte minst – den kraft och vilja till politiskt förändringsarbete som syns hos medlemmarna runt om i landet.

Så nej, någon större oro känner jag som sagt inte. HBT-S behövs – de frågor vi arbetar med bidrar till ett bättre samhälle, för alla.

Lena Edenbrink, ombud för HBT-S Norrbotten vid den gångna helgens kongress och distriktsordförande för HBT-S Norrbotten