Anne-Marie Lindgren: Mycket har förändrats – men inte allt
Foto: Länsmuseet Gävleborg
När partikongressen nu samlas är det, på en månad när, 130 år sedan partiet bildades, i april 1889.
Det var förvisso i ett helt annat samhälle än dagens. Bara 12–13 procent av den vuxna befolkningen hade rösträtt till riksdagen. Arbetsdagen låg kring elva timmar, sex dagar i veckan, utan förhandlingsrätt, utan anställningsskydd eller ens uppsägningstid – man kunde få lämna jobbet på dagen. Det fanns ingen ålderspension, ingen sjukförsäkring, ingen arbetslöshetsersättning. Arbetarbarn gick sex år i folkskolan, och sedan väntade arbetslivet på trettonåringarna. Trångboddheten var utbredd; den vanliga arbetarbostaden, oavsett familjens storlek, var en etta – och trots det var inneboendesystemet utbrett i storstäderna.
Att organisera sig fackligt kunde vara farligt. Man riskerade både avsked och svartlistning
Mycket har hänt sedan dess. Samhället har förändrats och är oerhört mycket annorlunda, inte minst beroende på den arbetarrörelse som började växa fram på 1880-talet.
Ändå kan vi se en del företeelser i dag, som har paralleller i arbetarrörelsens barndom.
Stuveriarbetarna fick varje dag vandra ner till hamnen och hoppas på att väljas ut för jobb. I dag sitter många i servicenäringarna och väntar på ett sms som ger dem jobb just den dagen.
Många arbetare var bara säsonganställda, som byggnadsarbetare, skoarbetare och arbetare på hattfabrikerna; på samma sätt är det många som i dag bara har tillfälliga anställningar.
Det vanligaste kvinnojobbet inom arbetarklassen var piga, alltså lågbetalt servicearbete i andras hem. I dag är det vanligaste kvinnojobbet inom LO-sektorn service- och omsorgsarbete, ofta nog i andras hem, lågbetalt då som nu. Arbetstidsproblemet har ändrat karaktär, från långa oreglerade arbetsdagar till ofrivilliga deltider och ”delade turer”, men handlar i grunden om samma sak. Kvinnojobben är en servicefunktion där de som står för den underordnas andras önskemål – oavsett hur det begränsar deras egna.
Visst, det är oerhört mycket större andelar av befolkningen än då som lever mycket bra. Många har fått se sin privatekonomi förbättras de senaste decennierna. Och visst är det mycket i Sverige som fungerar mycket bra, och visst ska man stå emot alla de försök till katastrofskildringar som från olika håll sköljer över oss.
Men. När man lägger ihop de ljusa och de mörka bitarna kommer bilden att det som gör att så mycket fungerar bra, det är soliditeten i våra litet äldre strukturer, de där som byggdes under 1900-talets andra halva. Och det som gör att en del ändå fungerar till och med påtagligt sämre, det är att de strukturerna under senare decennierna börjat undermineras och destabiliseras.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det finns ett gemensamt drag i alla de här försämringarna – de drabbar LO-kollektivet hårdast. Eller arbetarklassen, för att använda 1889 års terminologi.”[/blockquote]
Det byggs för litet. Sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna har försämrats, pensionerna likaså. Viktiga välfärdstjänster, som äldreomsorgen, är underfinansierade och sliter allt hårdare på personalen. Likvärdigheten i skolan minskar. Arbetsrätten har urholkats.
Det finns ett gemensamt drag i alla de här försämringarna – de drabbar LO-kollektivet hårdast. Eller arbetarklassen, för att använda 1889 års terminologi.
Det är främst på deras arbetsmarknad som villkoren blivit hårdare och osäkrare. Det är de som särskilt i storstäderna har svårt att hitta bostäder på rimliga villkor. Det är de som drabbas hårdast av de försämrade socialförsäkringarna, eftersom de har sämre möjligheter att kompensera det på privat väg. Särskilt LO-kvinnorna löper den största risken att bli fattigpensionärer.
De har de minsta möjligheterna att skaffa sig inkomster av kapital. Och de har inte fått så mycket mer av det som för många andra grupper inneburit stora ökningar av det privatekonomiska utrymmet, som jobbskatteavdrag, rutsubventioner och sänkta kapitalskatter.
Nejdå, det är inte som 1889. Inte den exploateringen, inte det underläget, inte den bristen på medborgerliga rättigheter.
Men man kan ju kalla det ett åsidosättande. Eller en nedvärdering.
I de skilda linjer för hur arbetarklassens villkor förändrats, jämfört med villkoren för framför allt storstadsmedelklass och överklass, ser man effekterna av en omfördelning av den ekonomiska makten. Kapital- och företagarintressen styr mer av arbetslivets villkor, de mer välbeställdas intressen mer av politiken.
1889 stod socialdemokratin inför uppgiften att bryta ekonomiska och politiska maktstrukturer, som innebar att arbetarklassens intressen ständigt underordnades andra gruppers. Egentligen handlar det om samma sak i dag.
Då handlar det om att stabilisera de urholkade välfärdspolitiska strukturerna, att göra skattesystemet mer rättvist, att stötta den fackliga organiseringen, hålla undan allt som gynnar oseriösa aktörer och få bort dagens alldeles för stora möjligheter att hårdutnyttja arbetskraft på lösliga villkor.
Vilka metoder som är mest effektiva, och vilka – högst sannolikt rejäla – insatser för opinionsbildning det kräver behöver en grundlig diskussion. Men att ha problemen klara för sig är en god början.
